Dvala
Vaknar upp ur en timmes sömn. Känner hur tungt huvudet är. Vaknade ur en sån där fin dröm som naturligtvis slutade alldeles för snabbt. Alldeles för nära. Som alltid. Och det första jag hör utifrån är hur någon lyssnar på Håkan Hellström. Lätt påverkad av drömmen känns det som att jag fortfarande rör mig i dvala och plötsligt är jag i en film. Men inte på ett bra sätt. Hans halvfalska toner tar mig direkt till en amerikansk sån där B-film från 80-talet som inte ens drömde om att komma ut på bio, utan gick direkt till VHS-hyllan. Sett från ögonen av någon som är van vid finare kulisser. Känslan av hur allt bara är avdankat, dåligt.
Jag vet inte vad ni som gillar Håkan Hellström tycker. Men det här är ju i alla fall framöver mitt ställningstagande till hans musik. Den får mig att må som om jag vore på seriös dekis. Det är nog kanske det fulaste betyget jag kan ge musik överhuvudtaget.
On a happier note: Tenta skriven, och avklarad. Två grejer kvar, sen vankas det sommarlov, och än bättre, om jag vill så pratar vi examen. Men inte än, inte riktigt än. Tålamod är en dygd, och studentlivet en synd. Låtom oss kombinera dessa två ett tag till.
