Filkultur
Egentligen vet jag inte varför jag vänder mig från det som kallas finkultur rent instinktivt, rent reflexmässigt. Jag har alltid fått lära mig att klassisk musik är sånt som tråkmånsar lyssnar på, att opera är för rika människor, och att tavlor är det tråkigaste man kan titta på i ett museum. Samhället har gjutit in det i mig liksom för att det borde vara onåbart. Därför är det bättre att tycka illa om den kulturen, fokusera på annan kultur i första hand. Den som blir över när man räknat upp allt som kan sållas till finkultur. Den fula.
För fulkultur, om vi nu ska prata om den uppdelningen mellan fint och fult, kunde inte röra mig mer. Graffiti kan vara såväl plågsamt som hutlöst vackert. Spoken Word, eller estradpoesi kan vara mer gripande än någon dikt på ett papper någonsin lyckas vara. Och popmusiken kan, fast den inte är komplicerat komponerad ändå fånga precis samma känsla som en lång symfoni gör. Men den är alltså inte lika positivt skattad i högre kretsar.
Och någonstans ser jag inget fel i en uppdelning. Inte i teorin. Men när kultursidor i Dagens Nyheter börjar beklaga sig över lekmannens kultur och framhäver sin sida av den som överlägsen så blir jag lite bitter. Likaså borde jag då vara bitter på mig själv för mitt agg gentemot finkulturen. Min automatiska aversion är egentligen, i grunden, inget annat än fånig. Vad säger att jag kan bestämma att abstrakta tavlor är mindre rörande än streetart? Ingenting. Det handlar om åsikter. Åsikter som, redan nämnt, inte ens har sin grund i något egentligt resonerande. Ologiska åsikter.
Men det är någonstans valet jag gjort. Att för alltid avguda och försvara min del av kulturen. Det som är arbetarnas kultur, även om den formuleringen redan länge varit utdaterad. Den fula musiken, den fula konsten och den fula kulturen. Det som kommer från dem som inte bestämmer. Den som handlar om dem som har historier att berätta om det vardagliga. Den som kan få oss att relatera, att dra paralleller till våra egna, högst medelmåttiga, liv. Den som får oss att drömma. Kanske handlar det i grunden, tillochmed från samhällets sida, om en inskolning. En vägvisare. Jag kommer alltid att ha mer gemensamt med dem från rännstenen än jag har med dem i slott. Även om jag i framtiden bor i ett.
Who your ancestors were forms what you are. Not through actions or thoughts, but through identity. And who you are defines what you think. And what you think defines what you do. And what you do defines who you will be remembered as.
