Vem skriver egentligen – jag för?
Egentligen. Vem är det som lägger ner sin själ på att plita ner tecken på ett papper idag? I en värld där små finurliga statusrader betyder allt, och en lång och välskriven text ratas redan innan någon gett den en ärlig chans. Varför läsa ett långt stycke text ifall ett par ord, till synes, kan förmedla samma känsla? Kort och koncist är det nya svart. Men såklart finns det undantag, undantag där folk plötsligt går ifrån sin Instagram- och Twitterhysteri och tar sig tiden att läsa. I vår så stressade vardag. Det är stort att de långa texterna fortfarande kan hitta sin publik sådär. Det verkar dock vara mer och mer sällan.
Alltså måste man, i egenskap av skribent, sticka ut lite. Vem som helst kan vräka ur sig en text på tvåtusen tecken om sig själv, men jag tror att bara ett fåtal lyckas skriva den så intressant att den faktiskt blir rolig att läsa. Är det värt att ens försöka vara en av dem, eller ska man föralltid sålla sig till mängden av dem som skriver sitt liv på 140 tecken, med önskan att på den vägen hitta sin läsekrets. För alla vill vi ju vara intressanta, populära och omtyckta. Eller lästa, i detta fall.
Det är nog inte så vanligt att leka med ord längre, inte på det sättet som jag gärna gör. Eller gjorde, kanske jag borde säga. När man måste producera text på professionell basis så tappar det lite av charmen. Ibland önskar jag att jag fortfarande var 19, ovetande, naiv och jäkligt lost. På den tiden när jag inte ratade varje rim redan innan idén satt sig. När inte varje sångtext kändes som ett plagiat och varje texts mening kunde vinklas till något jag inte redan skrivit om hundra gånger. Och texternas minsta gemensamma nämnare var ångest för att aldrig växa upp, eller för att göra det alldeles för snabbt. När jag sitter här, fem år senare, och inser att jag hamnade precis mittemellan de två farhågorna och egentligen inte har så mycket att klaga på i livet, så inser jag nog på riktigt det jag alltid egentligen vetat.
Hur enkelt det är att skriva en text när man inte måste men vill. Och hur svårt det är att skriva en text när man måste och vill. Och hur omöjligt det är när man måste men inte vill. Och kanske framför allt annat; hur lite det finns att skriva om när man är nöjd. Då är allt så enkelt. Inget att gnälla på, inget att påpeka, och inga brandtal inför döva öron om hur man ska förändras. Och plötsligt är allt att skriva om borta. Det blir på en gång så mycket enklare att förkorta sitt liv till ett miniformat.
”Livet är gött, ölen är kall, himlen är blå – dina ögon likaså, du har fått mig på fall, med leendet så sött”
Lycka är så enkel att korta ner. Smärta är mycket svårare. Det är något med den som kräver sin egen plats. Sina oväsentligt deprimerade bryderier. De måste finnas där, tomrummen mellan orden, punkterna och de oändligt långa formuleringarna som nöts om och om igen i huvudet. Och sånt går ju att skriva om så att folk bryr sig. Men inte på 140 tecken. Hur gör man dock när man är varken eller på den skalan. Det blir svårt att sammanfatta och få det relevant när ens 140 tecken snarare ser ut som:
”Kaffe. Frukost. Träning. Solskenspromenad. Blåsigt. Lunch. Stopp i kön på ICA. Frustration. Leksandsseger. Lycka. Röst på semester. Nöjdhet.”
Sällan har ett ointressant liv känts så… ointressant.
Det är som att det finns ett slags default-läge nånstans mittemellan "fantastiskt" och "jobbigt", där allt liksom bara är rätt så bra, och man därför inte har något att skriva om. Filoso(fisk) fråga: bör man sträva efter just detta läge? Eller bör man sträva efter att alltid vara på endera sidan om det? Då har man ju åtminstone alltid något att skriva om.
