For Emma, Forever Ago
Jag skulle kanske kunna se det som ännu en ruta att bocka av från hinklistan. Att ha älskat och blivit älskad utan gränser, utan förbehåll. Men det vore inte att göra tacksamheten rättvisa. Eller känslan, för del delen. Att vakna med den totala tryggheten av att höra till, med ett rödguldigt hårsvall fyllt av kärlek, åtrå och längtan bara centimeter från de egna fortfarande grusiga ögonen, har varit det finaste jag upplevt. Att ha fått fylla över ettusen dagar med en lycka och ett liknande uppvaknande har gjort mig lat. Lat i jakten på min egen lycka. För den fanns där mitt framför mig, lyckan. Tills den en dag inte gjorde det längre. Och ingen blev mer chockad än jag.
Man vet inte hur harmonisk man varit förrän man inte längre är det. Man vet inte hur skrämmande ensamheten kan vara förrän den kryper upp längs benet på en och försöker greppa tag. Och mörkret, det skrämmer plötsligt igen. I alla fall lite grand.
Jag skulle nog kunna se det som att det var lika bra. Som att det här är en omstart. En ny jakt på livet, en ny jakt på lyckan. En ny chans att bli den jag vill vara, med bara mig själv att tänka på. Och det gör jag nog också. Men det är naturligt att sakna något som var fantastiskt, och det är strikt omöjligt att radera tre år ur huvudet i en handvändning. Särskilt när man inte vill radera ens en sekund, eller ens ångrar en dag. Med den något vanskliga kryddan nostalgi ser man lätt tillbaka och förskönar ytterligare lite grand, men här behövs ingen kosmetik. Du var vacker, livet var vackert och vi var vackra ihop.
Rastlösheten är kanske den jobbigaste känslan. Från att ha varit tillfreds med att göra ingenting, till att vara uttråkad fast man försöker göra allt. Kontrasten är så tydlig. Från att intressera sig för vad som helst, till att inte bry sig om något alls förutom mänsklig kontakt. Jag blev plötsligt oerhört petig.
Jag skulle väl kunna hitta någon annan. Någon bättre. Men hur mäter man ens det? Jag vet bara att vi var helt rätt för varandra då. Kanske inte längre, men där och då fanns det inget tvivel. Få människor hade kunnat ge varandra samma obegränsade trygghet, tröst och stöd, och fortfarande fungerat ihop. Få människor hade kunnat kommunicera lika precist och ordlöst. Få människor hade kunnat älska som vi.
Och det, det blir nog aldrig någonsin värdelöst.
Nej. Det blir aldrig någonsin värdelöst att ha älskat sådär. Även om det inte slutar som man tänkte sig.
Du skriver så väldigt bra. Målande. Har alltid gjort. Och det är fint att kika in, efter så lång tid och läsa dina ord.
Stor kram! Och tack för alla de fantastiskt fina kommentarer du lämnade i mitt krypin där när det begav sig. Dom värmde och betydde mer än du anar!
