Skriva för att man vill, inte för att man ska
Sitter och tittar på ett fullt A4-papper med text.
Orden är mina, det vet jag eftersom det är jag som skrivit dem. Men de känns inte som mina. De känns främmande, kalla, döda. De har ingen lekfullhet, ingen själ. Det är ord jag helst inte skulle vilja sätta min stämpel på. Erkänna att det är jag som skrivit dem. Ord som säger det de ska, men inte som de borde göra det. De har skrivits, inte så mycket för att de ville det, utan för att de skulle det. Och någonstans där dör de. När jag nu, fem minuter senare, sätter mig och skriver detta, så gör jag det med det flyt som kännetecknar mitt skrivande. Den känslan av att jag gör något jag tycker om. Utan krav, utan måsten, bara ord. Levande, flygande ord. Som skrivs för att de vill, inte för att de måste.
På ett sätt har C-uppsatsskrivandet förra terminen varit det svåraste jag någonsin gjort, och förmodligen även något av det svårare jag någonsin kommer att göra. Jag skrev en uppsats för att jag var tvungen, och lyckades i den även få fram det jag ville ha sagt. Men om jag är nöjd? Inte alls. Språket var inte mitt, orden var främmande och termerna som jag blev påbjuden må mycket väl ha varit praktiska och väldigt symboliska. Men de var inte mina. Jag undrar hur denna termins historiastudier kommer att sluta. Förmodligen med en mängd ord som vill ut här.
nuff said. du har ett så fint skriftspråk jonas.
