Murar
Det finns glada människor. Mindre glada människor. Ledsna människor. Och tillochmed väldigt ledsna människor. Och så finns de där otröstliga. De där man faktiskt lägger ner tid på att försöka läka, för att man vet att deras riktiga jag är så mycket bättre. Så mycket mer glänsande och så mycket finare. Att deras riktiga jag är döljt av en grådassig slöja, till synes gjord av betong. Allt man ser är klumpen kring deras personliga utstrålning, som visserligen ger en svag hänvisning om den egentliga formen, men knappast ens nästan visar den skönhet som döljs därunder.
Därför försöks det. Med ord, med gester, med leenden. Med skämt, med berättelser, historier. Komplimanger i hundratal. Alla menade så ini helvete. Men de räcker inte fram, de blir inte vad man tänkt sig. De tas emot, motsträvigt, och krossas stenhårt mot betongen i slöjan. Ingenting tränger igenom – helt oavsett vad man säger. Ingenting, förutom det där negativa som sakteliga bryter ner det lilla försvarslösa underbara som finns där inuti. Panik.
Vissa dagar verkar det vara bättre. Lite mer genuint. Leenden som faktiskt glittrar på det där magiska sättet. Men snart flackar de med ögonen igen. Verkligheten hinner ifatt igen. Slöjan återvänder. Försvarsmuren, som stänger ute allt det bra men verkar släppa igenom det enda som inte borde få komma in dit. Oftast inser de nog sitt fel, men ser sig i en situation de inte kan förändra, eller för den delen inte vill. Om det ändå vore lite annorlunda så skulle jag vara nöjd. Tror de. Sanningen är antagligen långt därifrån
Ge mig nåt som kan tränga igenom den där betongen. Helst nåt som kan förstöra den helt. För världen behöver se fler underbara människor – och framförallt färre som inte vågar vara sig själva i rädsla för att inte räcka till. Man måste våga för att vinna. Ge mig nåt som kan explodera deras betongslöja. Helst igår.
Därför försöks det. Med ord, med gester, med leenden. Med skämt, med berättelser, historier. Komplimanger i hundratal. Alla menade så ini helvete. Men de räcker inte fram, de blir inte vad man tänkt sig. De tas emot, motsträvigt, och krossas stenhårt mot betongen i slöjan. Ingenting tränger igenom – helt oavsett vad man säger. Ingenting, förutom det där negativa som sakteliga bryter ner det lilla försvarslösa underbara som finns där inuti. Panik.
Vissa dagar verkar det vara bättre. Lite mer genuint. Leenden som faktiskt glittrar på det där magiska sättet. Men snart flackar de med ögonen igen. Verkligheten hinner ifatt igen. Slöjan återvänder. Försvarsmuren, som stänger ute allt det bra men verkar släppa igenom det enda som inte borde få komma in dit. Oftast inser de nog sitt fel, men ser sig i en situation de inte kan förändra, eller för den delen inte vill. Om det ändå vore lite annorlunda så skulle jag vara nöjd. Tror de. Sanningen är antagligen långt därifrån
Ge mig nåt som kan tränga igenom den där betongen. Helst nåt som kan förstöra den helt. För världen behöver se fler underbara människor – och framförallt färre som inte vågar vara sig själva i rädsla för att inte räcka till. Man måste våga för att vinna. Ge mig nåt som kan explodera deras betongslöja. Helst igår.
Kommentarer
Trackback
