Fischer

Det är märkligt hur man kan vänja sig vid något. Det är bara tre månader sedan jag flyttade in i lägenheten med polarna och redan känns det som att det är såhär det ska vara. En tom lägenhet skulle antagligen skrämma mig på flera plan än bara tomhetsmässigt. Ingen som knackar på och ser om man lever, ingen som fixar käk åt en och ingen som kommer och frågar om man vill med och släpa mjölkpaket från affären.

Man vänjer sig tydligen vid andra saker också. Som de där orden från någon speciell. Inga speciella ord i grunden, utan det är vem de kommer från som gör dem sådär perfekta. Den subjektiva bedömningen. Speciellt ifall de där orden finns där nästan alltid. I allt man gör. Oavsett när man gör det. Det märks då väldigt snabbt när den där rösten inte är närvarande.

En saknad ligger nära till hands. Även om den är obefogad, fånig och egentligen helt utan orsak så finns den ändå där. Liksom den där tomheten. Men å andra sidan, när är känslor egentligen som man säger åt dem att vara. Sällan skulle jag vilja påstå. Nästan aldrig. Det går inte att sakna lite halvt. Antingen gör man det, eller så gör man det inte.

Just nu saknar jag.