Fischer

Roger Waters hade nog en jobbig barndom. Det blir ganska tydligt när han sjunger sin barndom redan med Pink Floyd i albumet The Wall. Om hur hans pappa dog i andra världskriget och han växte upp utan en fadesgestalt. Det fortsätter med hans kvasisoloalbum The Final Cut, och kanske ännu tydligare i Pros and Cons of Hitch Hiking. Han tycker om att skrika ut sin ångest. Den aldrig sinande ångesten. Jag tycker om att lyssna på hans ångest, väldigt mycket. Den känns liksom mänsklig på så många sätt. Som något de flesta har varit med om. Inte för att alla har förlorat sin far i ett krig, eller för att alla ens har förlorat någon som står dem nära.

Nej, snarare för att han uttrycker det på ett sätt som gör att man dras med i hans känslor. Hans spektrum av gråa nyanser. Fjorton sorters grå, typ. Som en riktigt dålig dag när den enda skillnaden mellan asfalten, luften och himlen är just de olika nyanserna av grått. Lite som min bloggs design vid närmare eftertanke. Jag kanske tycker om färgen grå ändå. Fast det skulle jag aldrig erkänna. Färgglatt är skiten, helt enkelt.

Men nu tillbaka till Roger Waters. Jag undrar hur han håller sig borta från det där självmordet som står bakom hörnet i allt han skapar. Hur han fortfarande lever. För jag har nog inte hört en enda riktigt positiv låt han har skapat. Och då har han ändå skrivit musiken till en mängd album. Inget av dem dåligt, men ingen partymusik precis. Nåväl. Bra en dag som denna, när plugg är det enda som står på horisonten.