Fischer

Skrämmande. Hur någon så långt borta kan vara en så stor del av ens liv. Hur något man läser på en skärm kan få områden inom en som varit igendammande sedan tidernas begynnelse att åter leva. Det kanske låter som en enda stor klyscha, det där med att man börjar leva inombords, men det är ju så det känns. På riktigt. Inte bara för att man känner glädje eller tacksamhet utan för att man också gör det inom sig på ett sätt som inte riktigt går att förklara.

Fascinerande. Hur dessa ord kan fastna inom en så hårt att de följer med en var man än går, vad man än gör. Små bokstäver på en skärm som bildar ord, som bildar meningar, som bildar något underbart. Jag ber er inte att förstå, för det vet jag inte om jag gör själv alla gånger. Men det finns tillfällen då det liksom spelar mindre roll. Jag är hellre lite mindre förståndig och lite mer glad än tvärtom. Kanske inte alltid, men just nu. Och just angående det här.

Förtrollande. Hur man kan vänja sig vid tanken på att någon rent fysiskt är en halv evighet bort, men psykiskt finns där närmare än kanske någon annan. Och hur man lär sig att leva med det på ett sätt som inte riktigt går att beskriva. Men det kanske är det som är grejen. Man ska inte kunna beskriva det, för då vore det som allt annat. Grått, tråkigt, stelt. Enkelt att förstå sig på.

j****** l*****     - says:
fpfp
tycker så mycket om den

Undra om du förstår hur mycket jag tycker om dig?