Fischer

Läste en krönika om en skribent på Aftonbladet (ja, jag borde sluta läsa den tidningen helt, jag vet) som firade påsken. Tydligen har hon judiskt påbrå, vilket hon påpekade i bloggen då hon firade påsk (läs; Pesach) med sina judiska släktingar. Men istället för att rikta uppmärksamheten på själva judiska högtiden så låg fokus, för den hurmångte gången (!?), på lidandet under andra världskriget. Hennes farföräldrar berättar om hur allt var så mycket bättre före andra världskriget, och hur påsken var deras största högtid då. Om hur potatis fick dem att överleva. Om hur de led. Detta eviga lidande.

Att sitta där, lite indirekt men ändock, på andra sidan av hela händelseförloppet gör så att jag inte kan låta bli att känna en fruktansvärd utmattning när man drar i trådar för att än en gång skapa medömkan, medlidande och i slutändan tillochmed hatiska känslor. Ska vi verkligen gå tillbaka dit igen? Det känns nämligen inte helt rätt att axla något som man egentligen inte har något med att göra. Lika lite som skribenten i fråga har lidit under utrotningen, har jag haft något med den att göra. Samtidigt är jag tysk, och hon av judiskt påbrå och att läsa det hon skrivit får mig helt okontrollerat att känna någon slags skuld. Något jag inte tycker är rätt alls egentligen.

För det första; även om det inte skedde någon systematisk utrotning av tyskar under andra världskriget (något som kanske inte är så självklart som det verkar, man talar om miljontals dödade när de flydde från den röda armén - nu pratar vi alltså icke-soldater) så dog människor. Människor från alla hörn av Tyskland dog och däribland även släktingar till mig. Morfar fick sin far dödad på östfronten och hans svärfar dog på andra sidan. De var inga onda varelser någon av dem, lika lite som morfar var det när han blev beordrad att vakta ett ammunitionsförråd i närheten av byn där han bodde.

För det andra; Tyskland var lika med ruiner efter kriget. Detta gällde inte bara nedbrunna synagogor eller judiska bostäder utan hela landet. Allt var sönder. Något man naturligtvis kan räkna med efter att ha förlorat ett krig, för såna är ju krigsreglerna, men ordspråket "det var bättre innan kriget" passar ganska bra in på alla som var del av kriget, inte bara judarna. Ska man dessutom vara lite kontroversiell så kan man ju fråga sig ifall planerna på att skapa ett Israel någonsin hade godkänts ifall det inte var för förintelsen och den medömkan för judarna som detta förde med sig.

För det tredje; och nu spekulerar jag fritt här. Jag tror nämligen att min morfars sista år av galenskap, där han upprepade gånger vräkte ur sig "de är ute efter mig, allt är förlorat" byggde på djupt inbyggda skuldkänslor. Han var aldrig någon nazist eller antisemit, det vet jag helt säkert. Han var en hedersfull politiker. Men han lyckades, och verkade på något konstigt sätt vänta på att det skulle komma en hämnd. Något han visade under sina sista månader. Denna rädsla för att han skulle ha gjort något fel. Vad han, de facto, gjorde i slutskedet av kriget, eller som tvångsmedlem av Hitlerjugend lär ingen någonsin få veta, men att det ärrade honom något fruktansvärt är något som inte går att komma undan ifrån.

Men i slutändan så får jag inte gnälla över allt detta. För det är vinnaren som skriver historian, och som vi alla vet var inte Tyskland del av denna. Således utpekas tyska soldater, många av dem inte alls olika både dig och mig, som budbärare av ondska. Monster, styrda av det oerhörda hatet mot omvärlden och allt som är annorlunda, och den skoningslösa kärleken gentemot det egna. Det ariska. Man glömmer att de flesta av dem var kanske än mindre politiskt engagerade än vad vi är idag, att de flesta åkte ut i kriget, inte för att de ville, utan för att de fick order om det. Och att de krigade för att försvara sina familjer, sina hem. Inte för att utrota några andra raser. Det var inte folkets idé, det var elitens.

Och hur beklagligt det än var, för det kan vi alla vara överens om, så kan jag inte göra annat än att börja tröttna på de moralpikar som hela tiden trycks in i samhället. Vi får inte glömma, för om vi glömmer öppnar vi en möjlighet för samma saker att hända igen (något som kanske inte är så långt bort som vi vill tro i våra naiva sinnen) och det vore minst sagt hemskt ifall det skulle få gå så långt än en gång. Men historia är historia, det kan vi vara överens om. Och hur mycket man från tysk eller judisk sida vill förändra den så går det inte. Det är en omöjlighet. Det enda vi kan göra är att lära oss från våra misstag, och göra allt som står i vår makt för att inte göra om dem.

Men vi måste komma ihåg att de människor som styr världen idag inte är de samma som styrde världen då. Att varken Tyskland, Sverige, Israel eller USA är samma länder som de var då, och att de fördomar som än idag finns kvar i samhället är gravt förlegade. Det hjälper inget till att skapa medlidande idag, det river bara upp halvt läkta sår. Och någon gång måste vi väl ändå tillåta oss att gå vidare?