Fischer

Jag vet inte om jag helt allvarligt tänkte eller ens nästan övervägde det här med självmord. Jag tror inte att jag någonsin gjorde det. Det är inte så lätt att minnas den tiden, då jag har tillbringat så många år efteråt med att försöka glömma. Men självmord kändes nog väldigt långt borta även i den situationen jag befann mig just då. Ja, det tror jag.

Barn kan syssla med ganska skumma saker, det tror jag att vi alla är rätt överens om. Jag minns helt och klart att jag, i skolan, på rasterna när vi fick vara inne, hade en väldigt skum grej för mig. Jag lottade ut mina ägodelar. Min TV, mitt PlayStation (åh som jag älskade det, det fick mig att glömma) och lite andra leksaker som jag hade just då. För det var klart att jag skulle ta mitt liv. Ja, inte på riktigt då, men officiellt. Ingen verkade särskilt förvånad heller, eller så trodde de bara inte på vad jag sa. Utlottningen gick så långt att nästan hela klassen var med och ville ha, tillochmed de där som mobbades.

Kanske var det någon slags popularitet jag avnjöt där, jag vet inte, men det gav mig i alla fall lite uppmärksamhet, den som jag hade så förbannat lite av. När jag dagen efter utlottningen inte dök upp och folk började fundera på ifall jag verkligen hade gjort det, och blev lite skraja så tror jag att det på något sätt var vändpunkten för allt. Sen började det bli bättre. Och vi började att snusa på rasterna istället. För det var ju coolt.

Vad som är anmärkningsvärt är (och för att kunna förstå det här måste man veta att jag nog är mer förstående, för att inte säga förlåtande än vad som egentligen är bra för mig själv) är, när jag pratat med de där i efterhand och ställt lite frågor. Jag är nämligen kompis med de flesta av dem, och trots att jag aldrig tänker förlåta, för det går liksom inte riktigt att göra det efter en så lång tid så är jag i alla fall kompis med dem. Men det som jag tyckte var mest anmärkningsvärt var när jag ställde frågan "Varför jag?". Svaret blev "Jag vet inte, det bara blev så." Det bara blev så. Det stod väl slå mig i pannan eller något.

Men, det var länge sedan nu. Jag har gått vidare, till stor del glömt men även lärt mig saker ur detta. Jag ska inte säga att jag inte har några ärr kvar, för det vore en lögn. Jag har ärr, och de har inte läkt ihop vackert heller, för det finns dagar då jag känner mig precis lika liten som jag var då. Då jag är värdelös på riktigt. Men jag vet också att det finns en väg ut ur precis vad som helst, oavsett vad det gäller. Allt handlar bara om att tro lite grand på sig själv, och börja med små steg.

Små ministeg i någon riktning. Kanske är det fel riktning, kanske är det en återvändsgränd som man hamnar i. Men man har i alla fall fått upp farten, och man tar sig i en ny riktning mycket snabbare den här gången. Och vem vet, någon gång kanske man hittar rätt, hittar hem och hittar sig själv. Det är det som är så spännande med framtiden.