Fischer

Det är konstigt det där. Man åker hem-hem i tron om att man ska få en massa tid till att plugga. Bort från storstaden som alltid har något evenemang att bjuda på. Bort från den stora kompisskara som gör allt från att äta våfflor tillsammans till att förundras över hur MacGyver böjer laserstrålar med plaströr och något av detta gärna minst ett par gånger i veckan. Och sen kommer man till den lilla lugna staden. Den på ytan lilla lugna staden. För vips så sitter man där med planer för varenda av de lediga dagarna, och de där franskaböcker stirrar lite hånleendes mot en.

Jag måste plugga, däri råder föga tvivel. Gör jag inte det nu kommer jag att se ut som en idiot när det börjar närma sig tentor om sisådär tre-fyra veckor. Men alla vännerna här då. De som man lyckats dra till sig de senaste tjugo åren, som liksom har påverkat hela ens liv. De är väl värda lite tid de också? Ja, såklart. Och då blir det lätt så att man glömmer bort det där man egentligen åkte hit för överhuvudtaget. Pluggandet. Och träffa föräldrarna lite såklart. Men de hamnar ju också i skymundan litegrand. För visst, de lagar mat, tvättar kläder och allt sånt där som föräldrar liksom ska göra, men någon tid avsatt för dem? Nej, det finns inte på schemat. Det där fullspäckade pluggfria schemat som kommer att straffa sig någon gång.



Och bakom den snälla påskharen döljer sig post-påskångesten. Jag liksom känner det på mig redan nu.