Fischer

Alltid samma visa. Klockan blir lite för mycket för sitt eget bästa. Jag inser att jag kommer att vara trött dagen därpå oavsett ifall jag går och lägger mig just då (läs; ofta mellan 02:00 och 03:00) och sen börjar tankarna flöda. Säkert bra om man ser det från ett skrivande perspektiv, men min sömn är inte alls sen på att protestera. Ikväll är det den hårfina gränsen mellan naivitet och cynism som bearbetas av hjärnknölarna.

För om jag skulle beskriva mig med ett obestämt antal adjektiv så skulle båda dessa dyka upp, trots att de är antonymer. Cynismen som ser kritiskt på allt, speciellt mänskligheten i stort. För mänskligheten är bra idiotisk, det slår jag gärna fast, mer än en gång. När jag ser hur samhällen har utformats för att bejubla självskadligt beteende kan jag inte annat än skandera i såna ordalag. Men knasiga kroppsideal är inte allt som är fel med denna jord, även de stora områden utanför vår rika, gröngräsiga, välvattnade i-värld får mig att tveka. När det finns så många som vill så mycket gott, hur kan det komma sig att världen inte är bättre än den är?

Å andra sidan är jag aldrig sen att hoppas. Jag hoppas så förbannat mycket, vilket gör att jag säkert blir besviken ofta också, eftersom mina förhoppningar inte alltid uppfylls. Men jag har i alla fall hoppats, har inte avfärdat något rakt av utan satt min tilltro till något. Till någon. Jag tror på mänskligheten - fast den i grunden är idiotisk. Hur tusan går det ihop? Jag önskar att jag visste det själv, men så är det.

Jag är nog en naiv cyniker - även om det inte är logiskt alls.