He's just not that into you...
Kvart i två. Klockan tio imorgon har jag en gruppövning jag måste närvara på. Med andra ord vore sömn ingen dålig idé. Det vore nog kanske tillochmed det som rekommenderas, men det vore ju hemskt ifall det skulle vara så enkelt någon gång. Såg precis en halvbra romantisk komedi, eller något. En riktigt sån där tjejfilm, som jag egentligen inte ska vilja se, men inte kan hålla mig ifrån att älska. Förutsägbara, jobbiga att se på stundtals, och alltid med ett lyckligt slut. Kanske är det det lyckliga slutet som drar mig tillbaka gång efter annat? Kanske är det känslan filmen förmedlar genom att sända ut bilder av lycka.
Isåfall är jag nog, a bad case of, lyckopundare. Det man inte har i sitt eget liv får man helt enkelt inta på något annat vis. Lite som kosttillskott, fast för lycka då. Riktigt lika bra som riktig lycka fungerar det dock inte, det är ju inget äkta som förmedlas, utan jag sitter fortfarande här, känslomässigt tom. Det kom från ingenstans ikväll också, jag satt och chattade och sen slog känslan mig bara. Tomhet. Jag vill. Ja, jag vill så jävla mycket mest hela tiden, men det hjälper mig föga. Fan. Det går ju aldrig vägen, oavsett hur många gånger jag försöker. Alltid med gott samvete, jag vill ju inget illa. Tvärtom, my intentions are all good.
Tänk att få bli uppskattad för den man är. Inga tomma ord som sägs av medömkan. Spontana positiva kommentarer för att det är vad man vill säga. Leenden och skratt. Naturligt. Inga fler tomma ord, utan ord med mening. Bevingade ord, och blickar. Rätt ironiskt att vara en hopplös romantiker, när romantik är en akut bristvara i livet? Det är inte lätt att finna den i alla fall, och när den väl infinner sig, så är det som alltid inte alls som man tänkt sig. Hur kan det vara så omöjligt? Allaandraverkarjulyckasoavsettvilkaidioterdetegentligenhandlarommenjagjaghardenomöjligauppgiften.
Lönar det sig någonsin att känna något? Att låta sig hoppa över kanten och äntra galenskapens värld igen. Finns det en annan utgång än den där hon försöker ursäkta sig. Hon ska ju inte ursäkta sig, hon kan väl, lika lite rå för det som jag. Damn it.
Finns det, apropå ingenting överhuvudtaget ett bra tillfälle att få munsår? Jävla förkylning.
Isåfall är jag nog, a bad case of, lyckopundare. Det man inte har i sitt eget liv får man helt enkelt inta på något annat vis. Lite som kosttillskott, fast för lycka då. Riktigt lika bra som riktig lycka fungerar det dock inte, det är ju inget äkta som förmedlas, utan jag sitter fortfarande här, känslomässigt tom. Det kom från ingenstans ikväll också, jag satt och chattade och sen slog känslan mig bara. Tomhet. Jag vill. Ja, jag vill så jävla mycket mest hela tiden, men det hjälper mig föga. Fan. Det går ju aldrig vägen, oavsett hur många gånger jag försöker. Alltid med gott samvete, jag vill ju inget illa. Tvärtom, my intentions are all good.
Tänk att få bli uppskattad för den man är. Inga tomma ord som sägs av medömkan. Spontana positiva kommentarer för att det är vad man vill säga. Leenden och skratt. Naturligt. Inga fler tomma ord, utan ord med mening. Bevingade ord, och blickar. Rätt ironiskt att vara en hopplös romantiker, när romantik är en akut bristvara i livet? Det är inte lätt att finna den i alla fall, och när den väl infinner sig, så är det som alltid inte alls som man tänkt sig. Hur kan det vara så omöjligt? Allaandraverkarjulyckasoavsettvilkaidioterdetegentligenhandlarommenjagjaghardenomöjligauppgiften.
Lönar det sig någonsin att känna något? Att låta sig hoppa över kanten och äntra galenskapens värld igen. Finns det en annan utgång än den där hon försöker ursäkta sig. Hon ska ju inte ursäkta sig, hon kan väl, lika lite rå för det som jag. Damn it.
Finns det, apropå ingenting överhuvudtaget ett bra tillfälle att få munsår? Jävla förkylning.
Kommentarer
Trackback
