Fischer

Jag borde plugga. Å andra sidan borde jag mycket, lite för mycket för att jag riktigt skulle orka bry mig. Klippa mig, skaffa ett jobb, bli rockstjärna. Nej, men på den seriösa sidan så borde jag verkligen leta på ett gym och börja frekventera det. Kan ju inte skylla på brist av tid precis, då jag bara degar runt hela dagarna här. Usch och fy på mig. Jag borde pluggat idag, hela dagen, men istället drogs jag iväg till universitetshuset för att se vår statsminister hålla föredrag. Fredrik Reinfeldt i egen hög person. Det var imponerande må jag säga. Han gjorde ett väldigt sansat intryck och svarade lugnt och genomtänkt på alla frågor på frågestunden efteråt. Han är en bra ledare för Sverige och EU, det medger jag. Han har humor också. Ett viktigt attribut, om ni frågar mig. Men nog om det.

Som den språkvetare som man är, eller åtminstone aspirerar på att vara, så är man kanske benägen att hamna i funderingar kring språkliga nyanser. Jag kan fascineras av små detaljer, såsom likheten mellan verbet "lieben" (älska) och "leben" (leva) på tyska. De går hand i hand för många, ja, och det blir tydligt även i språket, även om det kanske i grunden är ett sammanträffande. Måste kika upp etymologin därbakom någon gång. Dagens fascinationsobjekt var dock verbet att böra. Mer känt i preteritumformen borde. Jag finner det mer än intressant att vi i Sverige har ett verb för något sånt. Borde betyder inte måste, det betyder inte vill, och det betyder inte kan, utan just borde. Man har ett visst behov att göra något, men det är inte pådrängande stort eller för den delen akut. Man borde - helt enkelt.

Varför har vi ett ord för något sånt? Tyskarna använder en konjunktivform av Müssen för att uppnå samma sak. Ich müsste. Engelskan har orden ought to, men svenskan använder bara ett ord. Bör. Jag borde kanske inte ha skrivit den här bloggen. Eller borde jag?