Murar som föll
Bloggen läses bäst lyssnandes på Wind of Change med Scorpions. Varning för nostalgi.
För tjugo år sedan i en stad i landet nere i söder hände en märklig sak. En märklig sak som, med all rätt, fascinerade en hel värld, och överväldigade minst lika många. Natten till den tionde november 1989, bara några månader efter att man sörjt 50-årsdagen av början av det andra världskriget så blev det som så många anat, men minst lika många förnekat, verklighet. En mur föll. Bakom den kommentaren ligger det dock minst lika mycket symbolik som verklighet. För det var, emellertid, en mur som hade byggts upp mellan de två halvorna av Tyskland. En mur, inte bara av betong, även om det ska medges att det var genom betongen som den yttrade sig som klarast.
En mur byggd av idéer och ideal. En mur för att stänga in dessa idéer och hålla dem okorrumperade, och en mur för att möjliggöra en av de vidrigaste diktaturerna i Europa under modern tid. Inte vidrig så till den grad att människor blev mördade eller försvann spårlöst. Nej, även om mörkersiffran för dessa opassande individer är stor så var den vidrig endast i sin råa idealism. I sitt kall till moderlandet Sovjet och i sin hänsynslöshet till varje uns av mänskliga rättigheter som vi idag tar för givet. För Östtyskland var inte ett Tyskland såsom vi föreställer oss det idag. Det var inte ett land fyllt av ölmagar, korv, läderbyxor och surkål. Eller, vid närmare eftertanke fanns nog ölmagarna och surkålen, och framförallt korven, där också. Men bilden av en välmående tysk, den härstammar från den västra sidan av landet. Den amerikanska sidan, om man så vill.
Många tyskar har svurit sig hesa om deras hat mot USA. Många tyskar tyckte, även efter andra världskriget, att omvärlden var och nosade för mycket i deras angelägenheter. Men de fann sig i det, för på andra sidan av det tudelade landet fanns ju ryssarna. Och inget var värre än de där kommunisterna. Det de, sedermera, gjorde med landet är också beklagligt. Ett Östtyskland, som sett ur ett historiskt perspektiv stått för såväl stolthet, som kulinariska läckerheter och en wunderschön natur blev istället förtryckt till fotknölarna av en idiotsocialistisk regim. De kulinariska läckerheterna kanske fanns kvar på pappret, men de facto så fanns det ju inga råvaror att tillaga dem med. Och den fina naturen och byggnadsminnena blev jämnade med marken för färgen grå. Grå betong i form av stela, sterila mastodontbyggnader, baracker. Avsaknaden av färg var påtaglig. Eller snarare, färgen grå var i stor majoritet.
En mur av betong genom en av Europas största städer, som skulle dela upp den. Vakttorn som förhindrade flykt, och ett ingenmansland som är lika ofta porträtterat som det är omtalat. Kom man in där och de fick syn på en, då blev man inte bara dödad. Liket kunde ligga kvar ett tag. För att symbolisera att det var omöjligt att ta sig över den Antifascistiska frihetsmuren som de där östtyskarna kallade den. Den höll ute den västerländska ondskan, som fanns i en enklav mitt inne i deras hjärta. Ett Västberlin som fick östtyskar att tappa hakan. Färgglatt, kapitalistiskt och så USA-vänligt att en vanlig svensk medborgare antagligen hade fått kväljningar och varit tvungen att dricka ett par liter CubaCola, för att bli lite mer soccevänliga.
Min mamma berättade, när jag var yngre och idogt frågade vad som egentligen var grejen med de där östtyskarna, om hur några flydde över gränsen och trodde att vi lurades här i väst. Att affärerna hade satt upp massor med varor i skyltfönsterna bara för att lura Ossis (som östtyskarna hette i vardagligt lingo) som honom. Han smög ner till centrum på natten, för att titta ifall allt stod kvar, för enligt honom skulle de plocka ner det på kvällen igen. När han kom ner och såg att affären hade kvar allt, och att det dessutom gick att handla precis vad som helst blev han i det närmaste överväldigad. Väst var ju för bra för att vara sant. Det fanns strumpbyxor och flera olika sorters grönsaker på en gång. Bristvaror, eller Böjningsvaror (Bückwaren) som de kallades där. Saker som de i affären var tvungna att böja sig för att plocka fram.
Nu har det, inatt, gått tjugo år sedan den där muren fick sina första riktigt stora sprickor, och folk började klättra över den. Tjugo år, som följde de femtio år fyllda av förakt, av hat, och av sorg som delade landet. Men innerst inne tjugo år av kärlek för det folk som någon annan gav ett nytt namn. För vi är alla tyskar. Vissa av dem råkade bara bo på fel sida av landet eller i fel sida av staden. Tjugo år sedan. Och kanske är det tur att man har något att vara glad över ett år som detta när man än en gång påminns om det fruktansvärda andra världskriget. Jubileum må vara fel ord för det sistnämna, men för enandet av Tyskland är det möjligtvis det enda sanna ordet.
Tyskland är.
