Fischer

Helg hemma i Köping. Inte pilothastighet. Har tittat mästerverk av Tarantino (såklart Inglourious Basterds, vad annars?) kikat oerhörda mängder sport (eller vad sägs om en och en halv hockeymatch och tre fotbollsmatcher på ett dygn) och dessutom bara tagit det lugnt. Pluggat alldeles för lite, vilket jag borde ursäkta resten av gruppen för. Det fixar sig imorgon hoppas jag. Eller ja, jag är snarare ganska säker på att det gör det, men något oväntat skulle ju kunna inträffa.

Sitter för tillfället och häpnas över det sena klockslaget, som liksom trollade sig fram från ingenstans. Nyss var ju klockan bara barnet, men så går det väl när man har roligt antar jag. För roligt, det har jag i alla fall haft det, that's for sure. Jag, ackompanjerad av gitarren och skägget sitter här just nu. Eller ja. Det vore en skymf mot ordet skägg att kalla denna halvdöda, genomskinliga ursäkten till ansiktsbehåring skägg. Eller, om man ser det från andra hållet, kanske den största komplimangen jag delat ut denna veckan. Så grattis "skägget", känn dig uppvaktad, för i morgon åker du nog bort. Vill inte se ut som Calle från Idol längre. Eller vänta nu, frisyren påminner om Eriks. Är nog något slags mellanting.

Rösten tillhör dock knappast någon av dem. Jag är närmare Eddie (inte den duktiga, utan han med papper och penna) när det kommer till sångtalang. Något som knappast avskräcker mig dock. Fortsätta sjunga tänker jag göra. Tills jag sjunger lika bra som Bon Jovi, eller likvärdig "pudelrockssångaresomharenräckviddpåsisådärtrehundrafemtiooktaver".

Nu tänkte jag slänga igång en film vid namn "Once". En irländsk gatumusikant som springer ihop med en tjeckiska som nyss invandrat till Irland. De skapar ljuv musik tillsammans. Ja, bokstavligt talat. Enligt infon till filmen ska de tydligen spela in ett album tillsammans. Tänka sig!