Higher
Can you take me higher,
to a place where blind men see?
Can you take me higher,
to a place with golden streets?
Fascinerande att man själv varit sådär liten. Babynarcissism pratade vi om, och visst blev det så. I vanlig ordning började historierna från min födsel (som på något hörn säkert var ganska normal, men i övrigt hade varit dokusåpamaterial med tillräckligt mycket dramatik för minst tre säsonger) att hagla. Att dö var det första jag misslyckades med i livet. Här sitter jag, sisådär tjugo jordvarv senare och tittar på ett litet liv som ligger och sover efter att det fått mat. En liten Filippa. Det diskuterades naturligtvis kommande tonårsperioder. Hon kommer att bli bortskämd. Jag sa det åt dem, jag kommer stå där och säga " Vad var det jag sa? " om femton år. Flickor är jobbiga i tonårsperioden, någon som säger emot?
Bakom mina solglasögon...
Jobbig insikt att se hur regnmolnen drar sig närmare varje gång jag sätter på mig solglasögonen. En slags förbannelse kanske? Varje gång i två veckor jag har varit optimist nog att ta med mig dem har jag fått gå i regn. Mysigt. När jag däremot var förutseende nog att ta med mig såväl paraply som regnjacka (vuxenpoäng till mig!) så sken solen och det var minst 20 grader när jag vandrade hem från jobbet. Ironi när den är som roligast. Att regn sedan är mysigt på riktigt sådär, som bara regn kan vara, är en helt annan femma.
Någon att gå genom regnet med. Fåfäng strävan? Inte då. Alla vill väl vara fåniga nog att komma hem genomblöta efter att ha gått och hållit hand i ett varmt sommarregn? Det är något befriande i regnet, eller som de säger i V for Vendetta "God is in the Rain". Gud? Vem eller vad är det? Fråga mig inte, jag har inga svar. Han verkar vilja det som inte direkt är bäst för mig och alla i vänskapskretsen i alla fall. Hoppas det inte håller i sig.
Man får ju i alla fall hopp när man ser ett litet liv, som ligger och skriker hjälplöst mot omvärlden. Ett litet liv som ska komma att växa upp och en dag sitta och tänka självständigt, och bidra med sin del till världshistorien. Ett nytt liv, nytt hopp. Hopp.
Hopp.
to a place where blind men see?
Can you take me higher,
to a place with golden streets?
Fascinerande att man själv varit sådär liten. Babynarcissism pratade vi om, och visst blev det så. I vanlig ordning började historierna från min födsel (som på något hörn säkert var ganska normal, men i övrigt hade varit dokusåpamaterial med tillräckligt mycket dramatik för minst tre säsonger) att hagla. Att dö var det första jag misslyckades med i livet. Här sitter jag, sisådär tjugo jordvarv senare och tittar på ett litet liv som ligger och sover efter att det fått mat. En liten Filippa. Det diskuterades naturligtvis kommande tonårsperioder. Hon kommer att bli bortskämd. Jag sa det åt dem, jag kommer stå där och säga " Vad var det jag sa? " om femton år. Flickor är jobbiga i tonårsperioden, någon som säger emot?
Bakom mina solglasögon...
Jobbig insikt att se hur regnmolnen drar sig närmare varje gång jag sätter på mig solglasögonen. En slags förbannelse kanske? Varje gång i två veckor jag har varit optimist nog att ta med mig dem har jag fått gå i regn. Mysigt. När jag däremot var förutseende nog att ta med mig såväl paraply som regnjacka (vuxenpoäng till mig!) så sken solen och det var minst 20 grader när jag vandrade hem från jobbet. Ironi när den är som roligast. Att regn sedan är mysigt på riktigt sådär, som bara regn kan vara, är en helt annan femma.
Någon att gå genom regnet med. Fåfäng strävan? Inte då. Alla vill väl vara fåniga nog att komma hem genomblöta efter att ha gått och hållit hand i ett varmt sommarregn? Det är något befriande i regnet, eller som de säger i V for Vendetta "God is in the Rain". Gud? Vem eller vad är det? Fråga mig inte, jag har inga svar. Han verkar vilja det som inte direkt är bäst för mig och alla i vänskapskretsen i alla fall. Hoppas det inte håller i sig.
Man får ju i alla fall hopp när man ser ett litet liv, som ligger och skriker hjälplöst mot omvärlden. Ett litet liv som ska komma att växa upp och en dag sitta och tänka självständigt, och bidra med sin del till världshistorien. Ett nytt liv, nytt hopp. Hopp.
Hopp.
Kommentarer
Postat av: Greven
En fin blandning av de komponenter jag gillar hos en bloggare. Skrivet med ett mått av självironi och sist min inte minst en tanke bakom de ord som blivit skrivna. Jag gillart! BTW: Flickor i 15:års åldern is the SHEAT ;) haha
Trackback
