Fischer

Tänkte bara önska er en glad valborg!

Många saker fascinerar mig. Däribland verbet fascinera. Ingen chock för er trogna läsare som faktiskt existerar, ty jag har en tendens att använda det så fort jag inte förstår något och blir intresserad. Ja, då är det fascinerande med en gång. Och som sagt, eftersom många saker faktiskt fascinerar mig så blir en hel del fascinera skrivna, tänkta och sagda också. Men nog om det, och till ämnet som jag faktiskt tänkte skriva om nu, även om det egentligen är ett såkallat ickeämne.

Nu har jag nämligen några timmar över. Utan något särskilt att göra. Veckans måsten avklarade och bara ett stort plakat med ordet fest kvar. För det är vad jag ska göra ikväll och imorgon. Festa. Mer än vad som är nyttigt, men det är å andra sidan bara (K)Valborg en gång om året. Och ja, så kan man säga om det mesta, men i detta fall gäller det. Så alkoholdimma, här kommer jag. Men åter till ämnet. Jag har tid att skriva, och även fast det inte märks, då jag babblar på som om jag hade hur mycket som helst att säga, så har jag noll inspiration. Verkligen noll. Och jag börjar hitta ett mönster för det.

Hela veckan har jag nämligen slängt ur mig små textsnuttar, idéer till låtar och allt möjligt kreativt. Men då har jag inte haft tid med det, och nu när jag äntligen kan varva ner och avnjuta helgen och skriva något riktigt genomtänkt så går det inte. Helt omöjligt. Det blir tomt däruppe och jag vet inte längre vad jag ska säga alls. Lite som de där textlektionerna i skolan. Att producera vettiga åsikter på franska är än så länge över min förmåga. Det är lite fascinerande det också. Att man verkar dummare på ett språk man inte bemästrar någotsånär. Således är jag relativt smart på svenska (hoppas jag), bra mycket mindre smart på tyska (det vet jag alldeles säkert) och säkerligen inte långt ifrån rikspucko när jag försöker kommunicera på franska.

Men det är väl så det ska vara. Hur jag ligger till när jag pratar engelska vet jag inte. Tror det är någonstans i tyska-trakterna. Maybe I ought to find that out, somehow.

Regnet faller ner utanför. Nyss regnade det inte. Då var jag ute. Och gick, som jag har gjort alldeles för mycket de senaste dagarna. Eller nej, för mycket är fel ord. Jag har njutit av promenaderna. Det har varit fint väder, och det får det gärna fortsätta vara också. Vi vill inte ha en valborg med regn, det vore fruktansvärt jättetråkigt faktiskt.

Därför förbjuder jag regn imorgon och på fredag. Bara så. Nu är det bestämt.

Ikväll har jag ett sinne lika grått som regnmolnen ovanför. Fyllt av orkeslöshet, omotivation och tankar. För mycket tankar. Och en fruktansvärt fin låt. Counting Crows – Raining In Baltimore. Ni som har Spotify, lyssna!

Tenta skriven check
Tenta klarad check
Tenta skrattad åt check

Vet inte riktigt varför jag hade ångest igår. Tentan var precis så enkelt som jag hoppades, och den ska helt klart bli godkänd. Allt annat vore så oväntat så att jag inte ens vet vad jag ska säga isåfall. Nåja, det där leendet som är påklistrat på läpparna efter att en tenta gått bättre än förväntat är faktiskt rätt skönt. Jag måste sett glad ut.

Dagens frågetecken går till vädret som verkar lida av allvarlig paranoid schizofreni. En sekund är det 17 grader och strålande sol. Solglasögon, t-shirt och bra så. Nästa sekund är det mulet och blåser ganska småkallt. Och innan jag, på min promenad genom staden, hann komma hem så regnade det tillochmed lite. Men mitt leende bestod.

Jag och mina rosa Skullcandylurar mot världen. De är faktiskt skitsnygga.

Vet inte varför jag skrev allt det där, egentligen. Vet bara att jag kände att jag, en gång för alla, var tvungen att få ur mig det. Få det nedskrivet någonstans, få det ur min hjärna och möjligtvis öppna upp det utrymmet för något annat. Få någon att läsa om det, och även om jag knappast har så många läsare så vill jag tacka de som läst igenom bloggarna och kommenterat dem.

Jag vet inte om jag helt allvarligt tänkte eller ens nästan övervägde det här med självmord. Jag tror inte att jag någonsin gjorde det. Det är inte så lätt att minnas den tiden, då jag har tillbringat så många år efteråt med att försöka glömma. Men självmord kändes nog väldigt långt borta även i den situationen jag befann mig just då. Ja, det tror jag.

Barn kan syssla med ganska skumma saker, det tror jag att vi alla är rätt överens om. Jag minns helt och klart att jag, i skolan, på rasterna när vi fick vara inne, hade en väldigt skum grej för mig. Jag lottade ut mina ägodelar. Min TV, mitt PlayStation (åh som jag älskade det, det fick mig att glömma) och lite andra leksaker som jag hade just då. För det var klart att jag skulle ta mitt liv. Ja, inte på riktigt då, men officiellt. Ingen verkade särskilt förvånad heller, eller så trodde de bara inte på vad jag sa. Utlottningen gick så långt att nästan hela klassen var med och ville ha, tillochmed de där som mobbades.

Kanske var det någon slags popularitet jag avnjöt där, jag vet inte, men det gav mig i alla fall lite uppmärksamhet, den som jag hade så förbannat lite av. När jag dagen efter utlottningen inte dök upp och folk började fundera på ifall jag verkligen hade gjort det, och blev lite skraja så tror jag att det på något sätt var vändpunkten för allt. Sen började det bli bättre. Och vi började att snusa på rasterna istället. För det var ju coolt.

Vad som är anmärkningsvärt är (och för att kunna förstå det här måste man veta att jag nog är mer förstående, för att inte säga förlåtande än vad som egentligen är bra för mig själv) är, när jag pratat med de där i efterhand och ställt lite frågor. Jag är nämligen kompis med de flesta av dem, och trots att jag aldrig tänker förlåta, för det går liksom inte riktigt att göra det efter en så lång tid så är jag i alla fall kompis med dem. Men det som jag tyckte var mest anmärkningsvärt var när jag ställde frågan "Varför jag?". Svaret blev "Jag vet inte, det bara blev så." Det bara blev så. Det stod väl slå mig i pannan eller något.

Men, det var länge sedan nu. Jag har gått vidare, till stor del glömt men även lärt mig saker ur detta. Jag ska inte säga att jag inte har några ärr kvar, för det vore en lögn. Jag har ärr, och de har inte läkt ihop vackert heller, för det finns dagar då jag känner mig precis lika liten som jag var då. Då jag är värdelös på riktigt. Men jag vet också att det finns en väg ut ur precis vad som helst, oavsett vad det gäller. Allt handlar bara om att tro lite grand på sig själv, och börja med små steg.

Små ministeg i någon riktning. Kanske är det fel riktning, kanske är det en återvändsgränd som man hamnar i. Men man har i alla fall fått upp farten, och man tar sig i en ny riktning mycket snabbare den här gången. Och vem vet, någon gång kanske man hittar rätt, hittar hem och hittar sig själv. Det är det som är så spännande med framtiden.

Jag har nog alltid varit en positiv person i grunden. Den som ler mycket, ser glad ut och aldrig har långt till skratt. Det kanske var därför min lärare inte lyssnade på mig när jag berättade sanningen. Att det som skedde mot mig och hade gjort så under mer än ett års tid inte var sant. Att, när klockorna ringde för rast, jag tvingades att hänga från någon slags ställning medan de slog på mig. De där andra, utan egentlig grund. Och vad skulle jag göra? Jag var ju inte värd mer än skiten man får under skorna efter att löven fallit till marken på hösten och liksom smetats ihop.

Det var vad de sade i alla fall. Och jag minns att de skrattade. Och kallade mig ful, tjock och äcklig. Orden smakar fortfarande lite metalliskt i munnen när jag smakar på dem idag, lite som blod. Eller kanske tårar. Jag skulle aldrig kalla någon annan något av dessa orden efter den behandlingen. Och jag minns särskilt en gång efter en gympalektion. Vad som hade hänt eller vad vi hade gjort vet jag inte alls, men själva faktumet att alla skrattade. Och att jag skämdes. Och att jag har den där tendensen att bli alldeles knallröd i ansiktet när jag skäms. Och att de skrattade ännu mer. Och att jag ville bort, att jag helst av allt bara ville försvinna. För alltid. På riktigt.

Det gick så långt att jag tog med mig en kniv till skolan. Jag skulle ju aldrig ha kunnat göra något mot någon, och dessutom var fickkniven så slö att jag antagligen inte hade kunnat göra illa någon med dem. Men jag var desperat, jag ville inte mer. Men det hjälpte inte, för då kom hoten. Nu var det de som skulle polisanmäla mig plötsligt. Jag hade ju knivhotat. Och just där och då hade de rätt. Jag hade fel. Jag kunde ju inte bevisa något, så polisanmälan var inte att tänka på. Jag var ju bara jag, inte värd ett skit. Det var rätt åt mig.

Så jag föll återigen ner i träsket av handlingsförlamning. Vad skulle jag göra?

Det finns så mycket mer att säga...

Jag önskar att jag hade något tips, nåt sätt att knåpa ihop en plan som fungerade för alla. För det som jag upplevt ska ingen behöva gå igenom.

Det var i början av tvåan allt började, antagligen mer oskyldigt än det låter. Jag har aldrig varit störst, längst eller starkast. Har väl i viss mån alltid varit den som drivs av hjärnan. Fantasin, för det hade jag mer än tillräckligt av som barn. I alla fall så fanns det större barn i min klass, vilket de var väldigt måna om att påpeka. Att de var större och starkare.

En liten hjälplös Fishär som slängdes in i allt hårt du kan hitta. Jag önskar att jag kunde säga att det slutade där dock. Det är lite jobbigt att skriva om något sånt här, lite som att riva upp stygn till ett sår som inte riktigt läkt. Man ser ifall det har läkt tillräckligt för att hålla ihop av sig själv, eller ifall allt bara brister igen. I alla fall så var det inte värre än ett par skrapsår eller på sin höjd några blåmärken lite varstans på kroppen ibland. Men det hade ju alla barn, så det gick ju att dölja för föräldrarna.

Jag må ha varit en rädd liten unge i många hänseenden. Jag hade svårt att ta egna steg, utan min mamma vid min sida. Utflykter skrämde mig så mycket att jag gärna lekte sjuk och på så sätt missade det roliga. Men mamma insåg snabbt att jag bara låtsades och tvingade iväg mig. I efterhand har hon berättat hur svårt det var att se mig gå där, titta tillbaka till fönstret där hon stod och log och vinkade. Att hon såg att jag var livrädd. Fyfan, jag skulle nog bli mjäkig som pappa på många sätt. Men när jag kom hem från skogsmullandet eller vad det nu var som utflykten handlade om och fullkomligt sprudlade av intryck så var det nog värt det. För jag växte lite.

Sen kom nästa bakslag. Att mina tänder hade varit en katastrof behövs inte hymlas om, jag behövde en tandställning. Men när jag samtidigt gick upp lite i vikt, och fick glasögon lagom till mellanstadiet så var scenariot ett faktum. Att jag var, vad de kallar duktig, i skolan var heller inget som hjälpte tror jag. Jag var mobboffret, med stort M. Men jag ville inte säga något till föräldrarna.

Fortsätter när tid finnes...

Okej, det kanske var lite elakt att slänga iväg en blogg på tyska sådär utan förvarning. Men texten är underbart vacker och på många sätt så sann att den nästan är läskig. Glück - Lycka är annars något som kan beskriva dagen ganska bra, trots att den började med ofrivillig sovmorgon och ett snöoväder som inte verkade vilja ge upp.

På något sätt var jag glad idag. Och så fick jag en massa gjort, både plugg och andra saker. Bakade mitt livs första Pollykaka och jag kan berätta för er att den knappast är nyttig på en fläck, men det rör mig inte i ryggen. Sen lagade jag käk till alla här i lägenheten och det blev välkomnat med nästan öppna armar tror jag. Och sen en massa plugg på det. Ja, kanske inte låter som en bra dag men det är det. Och jag liksom fortsätter förneka att jag har tenta på tisdag. Att det känns bra är bara något som gör mig ännu mer orolig, det ska inte kännas bra inför en tenta. Det är fel!

Nåja, nu blir det ett par låtar med Gyllene Tider och sen är det nog dags att sova!

Idag har jag hunnit med att kasta frisbees på fönster, leka i en lekpark, ätit av Flogstas största kokosboll och fått ännu en Blu-Rayfilm att lägga i hyllan. New Moon. Hysteriskt jätteroligt hörreni! Jag skrattade så jag inte fick någon luft när jag såg vad paketet innehöll. Verkligen så. Och sen fick jag förstås första boken i serien också. Som jag faktiskt ska läsa någon gång, det lovar jag mig själv. Anledningen till att större delen av dessa saker hände var att vi firade min och Jacobs födelsedagar. Han fyllde år idag och jag för typ 100 år sedan, så de ville prompt kombinera dessa två.

Finns bara en nackdel med detta. Nämligen att det där plugget som skulle skett hela kvällen liksom inte blev av. Sicken tur att jag har hela resten av veckan på mig då! Hurra!

När jag för tredje gången på en vecka är alldeles för trött för att ta mig till skolan börjar jag känna en känsla av dåligt samvete där någonstans långt bak i huvudet. Detta är ju inte jag. Jag ska ju vara den som med glädje hoppar upp och välkomnar dagen och bara slänger mig på cykeln ner till skolan efter en kanonfrukost. Nej, nu överdrev jag, sån har jag aldrig varit. Men kanske är det tentaångesten som förlamar mig lite. Första tentan är nästa tisdag, och trots att den känns så oerhört långt borta så vet jag att den inte är det och att den nog är det viktigaste jag har gjort i år hittills. Men om det inte vore för alla dessa andra saker som också ska göras. Fan för att man alltid ska skjuta upp saker tills man egentligen inte längre har tid för att göra dem. Bristande självdisciplin. Usch.

Nej, nu har jag bestämt mig. Nu är det dags att ta tag i det här pluggandet på riktigt. Och då menar jag det. Punkt.

Nu börjar jag bli lite förtvivlad på allt vad Posten heter. Beställde linser förra onsdagen, alltså mer än en vecka sedan. De har fortfarande inte kommit fram. Har gjort en reklamation till posten, samt frågat på postens utlämningsställe, och de kunde såklart inte hjälpa mig. Paketet var försvunnet någonstans mellan Tomteboda och Uppsala. Lensway underrättades, och de kunde inte heller hjälpa mig. Så jag tänkte, där jag gick med mina glasögon som är för svaga för att jag ska se någonting egentligen, att det kanske var bäst att beställa nya linser. Så att man har lagom till helgen.

Jag beställde dem och de skickades iväg igår. Om man ser historiskt har det aldrig någonsin tagit mer än en dag för linserna att komma fram. Aldrig. Och då har jag varit stamkund på Lensway i flera år nu. Men kom det några linser med posten idag? Nej. Kommer de inte fram på måndag så blir jag arg på riktigt. Inte nog med att jag faktiskt har betalat för den första uppsättningen redan, men vad händer om den andra försvinner och fakturans datum hinner gå ut?

Som sagt, jag är lite mindre glad på Posten just nu. Lite... mindre... glad. Och dessutom redigt jävla less på att inte känna igen ett ansikte på 20 meters håll för att allt blir suddigt. Visst, jag klarar mig. Men jag ser ju inte bra. Jag vill se bra igen. Även om mina ögon antagligen jublar över att inte behöva pillas på vareviga dag. Nåja. Vi hoppas på måndag, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Imorse började med att misslyckas. Eller ja, tekniskt sett så tog jag en dusch och bryggde kaffe först, men det lät mer dramatiskt så jag vidhåller att jag misslyckades först. Satt där och drack morgonkaffet och beslutade mig för att jag var för trött för skolan. Hoppade över frukosten och lade mig i sängen igen och nu kommer det stora misslyckandet. Trots att jag ansåg mig vara för trött för skolan kunde jag inte förmå mig att somna om. Så jag sket i skolan (om man ska vara petig) men gjorde inget vettigt, som att sova, istället utan bara... fanns till. Fail.

Sen har dagen handlat om att läsa bok. Åh, dessa ljuvliga, underbara, långa, episka böcker vi ska läsa i franskakurserna. Jag hatar dem av hela mitt hjärta. Verkligen. Om de inte handlar om existentialism eller det absurda så är det känslodravel å det grövsta, gamla gubbar som försöker göra sin familj arvlösa eller ett potpurri av ingenting. Ska man se det positivt så förstår jag ju grymt mycket mer franska nu än jag gjorde för några månader sedan. Kan väl nästan säga att jag skulle klara mig när det kommer till läsa-delen. Men det tar sån fruktansvärd tid. Och sen en bok i veckan också. Vilket jävla tempo.

Nej, usch. Nu låter jag bitter. Är ju trots allt klar med min bok tills imorgon, och sen återstår bara en enda. Sen är jag klar med den delen av kursen i alla fall. Och snart är det helg. Undra vad som ska bakas på lördag då!?

Att vandra genom ett solnedgångsstockholm med Mumford and Sons i hörlurarna på max och känna hur våren riktigt börjar närma sig är mäktigt. Än mäktigare var Marcus röst och restens stämsång. När jag vinglade i riktningen pendeltåg så gick jag med ett stort leende på läpparna. Det ville liksom inte riktigt försvinna. Och visst kan det ha varit ölen som dracks där på Debaser, eller kanske solen som jag såg vandra ner över horisonten innan konserten började. Eller så var det faktumet att jag fick springa på Thom ännu en gång. Vi ses skrämmande ofta med tanke på var han bor. Men jag gnäller inte, även om mina ordvitsar verkar döda lite av hans själ.

Jag är emellertid (jag tar varje chans jag får för att slänga in det ordet) ganska säker på att det var musiken som gav mig det leendet. Vilken kanonshow, vilket oerhört ös. Och vilken intim stämning det ändå blev där på Debaser. Synd bara att det tog slut så fort, och att verkligheten liksom hann ikapp igen. För just där och då, när de spelade, hade inte verkligheten någon chans. Den kändes så långt borta att den liksom var oviktig. Irrelevant. Att de inte drar storpublik är egentligen katastrof. Men nästa gång de kommer, och det lovade de att de skulle göra, så kommer det väl åtminstone vara på Medis. Eller Arenan, eller Globen. Större blir det i alla fall! Och jag längtar redan.

På vägen hem sprang jag på en skåning också. En trevlig sådan. Han skulle med samma pendeltåg som jag, och också till Uppsala. Och då han inte hittade där alls fick jag agera lite guide. Undra om han märkte att jag inte alls var så nykter som jag borde varit, en måndagkväll och allt. Han var från Helsingborg, men sa inte byss. Konstigt det där. Det blev en hel massa skitsnackande med honom om allt från teologi till dansk öl. Trevligt med lite sällskap på vägen hem, sent en måndagkväll.

Och imorse när jag vaknade så kände jag verkligen att skolan inte var att tänka på, så jag somnade om ett par timmar och tog mig till den andra föreläsningen istället. Idag hanns grillpremiären med också. Jag var lite grillmeister. Nästa inköp kanske blir en riktig grill. Jag känner att jag blir mer och mer vuxen för varje dag som går. Läskigt det där.

... och som vanligt slutar allt med hjärtat i halsgropen och en sån där tom, jobbig känsla som liksom fyller upp vartenda ett av de små hörnen i kroppen som tidigare var fullkomligt överbelastade av glädje. För vilken helg det ändå var.

Jag upprepade för mig själv flertalet gånger att det är lömskt att åka tåg. Speciellt när det är SJ som står för tågen. Visserligen är det aldrig riktigt deras fel att det blir förseningar, men fortfarande lyckas man alltid pricka det tåget som går långsammast av alla, antagligen i hela landet. En och en halv timmes försening. Väl framme blev jag dock mottagen som den kung jag är. Eller något.

Helgen förflöt helt underbart. En massa skitsnack, kunskapsspel (vem trodde att jag tyckte om att spela sånt?) och Rock Bandande. Och mat. Hela tiden. Sen har jag dansat salsa också. Den ni. Jag dansar inte nykter, men tydligen så. Och även fast jag fick agera tjej (*fniss*) så gick det ju rätt bra att snurra. Rätt bra. Jag är lite självkritisk för det finns säkert en massa plats för förbättring.

Bäst av allt är dock alla nya människor man lärde känna och hade roligt med. Ja, en massa nya människor. Och några gamla helt underbara sådana. Ska nog upp dit en sväng snart igen. Efter tentorna. Efter stressen. När det är sommar på riktigt. Ja, det ska jag.

Idag är en sån där dag när inget riktigt går som det borde. Det regnade under min promenad genom småstaden, regnade hela vägen till Uppsala. Inget bra regn alltså. Visserligen regnade det inte väl framme här, men en tom lägenhet mötte mig. Ingen hemma. Chans att se hockeymatch på stor-TV alltså. Köpte matchen för de där 79 kronorna som matcherna har kostat hela tiden. Vilket slöseri på pengar det skulle visa sig vara. Men det är väl vad man borde förvänta sig som Leksandssupporter. Varför hoppas man varje år? Varför tror man att något ska vara annorlunda när man vet att det varje år ändå är samma sak. Kanske för att man är en naiv stackare som vågar hoppas. Äh. Önskar att jag kunde säga att jag är förvånad i alla fall.

Imorgon bär det av upp till Falun. En helg med en massa skoj förhoppningsvis. Eller nej, det är jag säker på!

Nu går jag och gräver ner mig någonstans. Långt.

Läste en krönika om en skribent på Aftonbladet (ja, jag borde sluta läsa den tidningen helt, jag vet) som firade påsken. Tydligen har hon judiskt påbrå, vilket hon påpekade i bloggen då hon firade påsk (läs; Pesach) med sina judiska släktingar. Men istället för att rikta uppmärksamheten på själva judiska högtiden så låg fokus, för den hurmångte gången (!?), på lidandet under andra världskriget. Hennes farföräldrar berättar om hur allt var så mycket bättre före andra världskriget, och hur påsken var deras största högtid då. Om hur potatis fick dem att överleva. Om hur de led. Detta eviga lidande.

Att sitta där, lite indirekt men ändock, på andra sidan av hela händelseförloppet gör så att jag inte kan låta bli att känna en fruktansvärd utmattning när man drar i trådar för att än en gång skapa medömkan, medlidande och i slutändan tillochmed hatiska känslor. Ska vi verkligen gå tillbaka dit igen? Det känns nämligen inte helt rätt att axla något som man egentligen inte har något med att göra. Lika lite som skribenten i fråga har lidit under utrotningen, har jag haft något med den att göra. Samtidigt är jag tysk, och hon av judiskt påbrå och att läsa det hon skrivit får mig helt okontrollerat att känna någon slags skuld. Något jag inte tycker är rätt alls egentligen.

För det första; även om det inte skedde någon systematisk utrotning av tyskar under andra världskriget (något som kanske inte är så självklart som det verkar, man talar om miljontals dödade när de flydde från den röda armén - nu pratar vi alltså icke-soldater) så dog människor. Människor från alla hörn av Tyskland dog och däribland även släktingar till mig. Morfar fick sin far dödad på östfronten och hans svärfar dog på andra sidan. De var inga onda varelser någon av dem, lika lite som morfar var det när han blev beordrad att vakta ett ammunitionsförråd i närheten av byn där han bodde.

För det andra; Tyskland var lika med ruiner efter kriget. Detta gällde inte bara nedbrunna synagogor eller judiska bostäder utan hela landet. Allt var sönder. Något man naturligtvis kan räkna med efter att ha förlorat ett krig, för såna är ju krigsreglerna, men ordspråket "det var bättre innan kriget" passar ganska bra in på alla som var del av kriget, inte bara judarna. Ska man dessutom vara lite kontroversiell så kan man ju fråga sig ifall planerna på att skapa ett Israel någonsin hade godkänts ifall det inte var för förintelsen och den medömkan för judarna som detta förde med sig.

För det tredje; och nu spekulerar jag fritt här. Jag tror nämligen att min morfars sista år av galenskap, där han upprepade gånger vräkte ur sig "de är ute efter mig, allt är förlorat" byggde på djupt inbyggda skuldkänslor. Han var aldrig någon nazist eller antisemit, det vet jag helt säkert. Han var en hedersfull politiker. Men han lyckades, och verkade på något konstigt sätt vänta på att det skulle komma en hämnd. Något han visade under sina sista månader. Denna rädsla för att han skulle ha gjort något fel. Vad han, de facto, gjorde i slutskedet av kriget, eller som tvångsmedlem av Hitlerjugend lär ingen någonsin få veta, men att det ärrade honom något fruktansvärt är något som inte går att komma undan ifrån.

Men i slutändan så får jag inte gnälla över allt detta. För det är vinnaren som skriver historian, och som vi alla vet var inte Tyskland del av denna. Således utpekas tyska soldater, många av dem inte alls olika både dig och mig, som budbärare av ondska. Monster, styrda av det oerhörda hatet mot omvärlden och allt som är annorlunda, och den skoningslösa kärleken gentemot det egna. Det ariska. Man glömmer att de flesta av dem var kanske än mindre politiskt engagerade än vad vi är idag, att de flesta åkte ut i kriget, inte för att de ville, utan för att de fick order om det. Och att de krigade för att försvara sina familjer, sina hem. Inte för att utrota några andra raser. Det var inte folkets idé, det var elitens.

Och hur beklagligt det än var, för det kan vi alla vara överens om, så kan jag inte göra annat än att börja tröttna på de moralpikar som hela tiden trycks in i samhället. Vi får inte glömma, för om vi glömmer öppnar vi en möjlighet för samma saker att hända igen (något som kanske inte är så långt bort som vi vill tro i våra naiva sinnen) och det vore minst sagt hemskt ifall det skulle få gå så långt än en gång. Men historia är historia, det kan vi vara överens om. Och hur mycket man från tysk eller judisk sida vill förändra den så går det inte. Det är en omöjlighet. Det enda vi kan göra är att lära oss från våra misstag, och göra allt som står i vår makt för att inte göra om dem.

Men vi måste komma ihåg att de människor som styr världen idag inte är de samma som styrde världen då. Att varken Tyskland, Sverige, Israel eller USA är samma länder som de var då, och att de fördomar som än idag finns kvar i samhället är gravt förlegade. Det hjälper inget till att skapa medlidande idag, det river bara upp halvt läkta sår. Och någon gång måste vi väl ändå tillåta oss att gå vidare?

Alltid samma visa. Klockan blir lite för mycket för sitt eget bästa. Jag inser att jag kommer att vara trött dagen därpå oavsett ifall jag går och lägger mig just då (läs; ofta mellan 02:00 och 03:00) och sen börjar tankarna flöda. Säkert bra om man ser det från ett skrivande perspektiv, men min sömn är inte alls sen på att protestera. Ikväll är det den hårfina gränsen mellan naivitet och cynism som bearbetas av hjärnknölarna.

För om jag skulle beskriva mig med ett obestämt antal adjektiv så skulle båda dessa dyka upp, trots att de är antonymer. Cynismen som ser kritiskt på allt, speciellt mänskligheten i stort. För mänskligheten är bra idiotisk, det slår jag gärna fast, mer än en gång. När jag ser hur samhällen har utformats för att bejubla självskadligt beteende kan jag inte annat än skandera i såna ordalag. Men knasiga kroppsideal är inte allt som är fel med denna jord, även de stora områden utanför vår rika, gröngräsiga, välvattnade i-värld får mig att tveka. När det finns så många som vill så mycket gott, hur kan det komma sig att världen inte är bättre än den är?

Å andra sidan är jag aldrig sen att hoppas. Jag hoppas så förbannat mycket, vilket gör att jag säkert blir besviken ofta också, eftersom mina förhoppningar inte alltid uppfylls. Men jag har i alla fall hoppats, har inte avfärdat något rakt av utan satt min tilltro till något. Till någon. Jag tror på mänskligheten - fast den i grunden är idiotisk. Hur tusan går det ihop? Jag önskar att jag visste det själv, men så är det.

Jag är nog en naiv cyniker - även om det inte är logiskt alls.

Det är konstigt det där. Man åker hem-hem i tron om att man ska få en massa tid till att plugga. Bort från storstaden som alltid har något evenemang att bjuda på. Bort från den stora kompisskara som gör allt från att äta våfflor tillsammans till att förundras över hur MacGyver böjer laserstrålar med plaströr och något av detta gärna minst ett par gånger i veckan. Och sen kommer man till den lilla lugna staden. Den på ytan lilla lugna staden. För vips så sitter man där med planer för varenda av de lediga dagarna, och de där franskaböcker stirrar lite hånleendes mot en.

Jag måste plugga, däri råder föga tvivel. Gör jag inte det nu kommer jag att se ut som en idiot när det börjar närma sig tentor om sisådär tre-fyra veckor. Men alla vännerna här då. De som man lyckats dra till sig de senaste tjugo åren, som liksom har påverkat hela ens liv. De är väl värda lite tid de också? Ja, såklart. Och då blir det lätt så att man glömmer bort det där man egentligen åkte hit för överhuvudtaget. Pluggandet. Och träffa föräldrarna lite såklart. Men de hamnar ju också i skymundan litegrand. För visst, de lagar mat, tvättar kläder och allt sånt där som föräldrar liksom ska göra, men någon tid avsatt för dem? Nej, det finns inte på schemat. Det där fullspäckade pluggfria schemat som kommer att straffa sig någon gång.



Och bakom den snälla påskharen döljer sig post-påskångesten. Jag liksom känner det på mig redan nu.

Igår när jag inte stod ut med boken på franska längre bestämde jag mig för att ta en promenad. Gick förbi ån som forsade något fruktansvärt. Inte konstigt med all smält snö längs hela vägen, som också vill vara med och leka, nu i form av vatten.

Efter denna väldigt kalla natt är det idag strålande solsken och 10 plusgrader. Idag ska vi njuta av solen!

Glad påsk!

... och när Jussi Pesonen sätter målet som avgör förlängningen mot Rögle så tänds den där gnistan hopp litegrand igen. Jag må vara idiot som hoppas på något omöjligt om och om igen, men det är åtminstone genuint jag. Genuint sportfånigt superjättejag. Fyfan för att vara jag ibland.

Maybe it's destin
Or just my mind playing tricks on me
It keeps me wanting something
That's always just out of reach

Igår, passande nog, återväckte jag spelnörden inom mig och satt bänkad framför ett Playstation 3 en hel dag. Spelade mig igenom en miniserie, med många tvistar, oväntade händelser och framförallt en riktigt dyster stämning. Spelet tog mig nog närmare nio timmar att spela igenom vilket gjorde mig ganska omöjlig att nå hela dagen. Något som kändes ganska bra i efterhand, då jag inte riktigt blev mottaglig för de där första aprilskämten som jag känner på mig hade haglat annars. Och denna isolering från omvärlden gjorde jag inte ens med flit. Ibland är jag nog smartare än jag vill erkänna.

Idag är en Mark Erelli-långfredag där det ska läsas Bonjour Tristesse tills jag bokstavligt talat spyr på boken. Måste bli klar med den! Klockan fyra är det hockey igen också. Usch. Ingen bra känsla inför det här. Det kanske är som de säger. Att Leksand misslyckas ta sig till elitserien är det säkraste vårtecknet av alla.