...han den där
Jag önskar att jag hade något tips, nåt sätt att knåpa ihop en plan som fungerade för alla. För det som jag upplevt ska ingen behöva gå igenom.
Det var i början av tvåan allt började, antagligen mer oskyldigt än det låter. Jag har aldrig varit störst, längst eller starkast. Har väl i viss mån alltid varit den som drivs av hjärnan. Fantasin, för det hade jag mer än tillräckligt av som barn. I alla fall så fanns det större barn i min klass, vilket de var väldigt måna om att påpeka. Att de var större och starkare.
En liten hjälplös Fishär som slängdes in i allt hårt du kan hitta. Jag önskar att jag kunde säga att det slutade där dock. Det är lite jobbigt att skriva om något sånt här, lite som att riva upp stygn till ett sår som inte riktigt läkt. Man ser ifall det har läkt tillräckligt för att hålla ihop av sig själv, eller ifall allt bara brister igen. I alla fall så var det inte värre än ett par skrapsår eller på sin höjd några blåmärken lite varstans på kroppen ibland. Men det hade ju alla barn, så det gick ju att dölja för föräldrarna.
Jag må ha varit en rädd liten unge i många hänseenden. Jag hade svårt att ta egna steg, utan min mamma vid min sida. Utflykter skrämde mig så mycket att jag gärna lekte sjuk och på så sätt missade det roliga. Men mamma insåg snabbt att jag bara låtsades och tvingade iväg mig. I efterhand har hon berättat hur svårt det var att se mig gå där, titta tillbaka till fönstret där hon stod och log och vinkade. Att hon såg att jag var livrädd. Fyfan, jag skulle nog bli mjäkig som pappa på många sätt. Men när jag kom hem från skogsmullandet eller vad det nu var som utflykten handlade om och fullkomligt sprudlade av intryck så var det nog värt det. För jag växte lite.
Sen kom nästa bakslag. Att mina tänder hade varit en katastrof behövs inte hymlas om, jag behövde en tandställning. Men när jag samtidigt gick upp lite i vikt, och fick glasögon lagom till mellanstadiet så var scenariot ett faktum. Att jag var, vad de kallar duktig, i skolan var heller inget som hjälpte tror jag. Jag var mobboffret, med stort M. Men jag ville inte säga något till föräldrarna.
Fortsätter när tid finnes...
Det var i början av tvåan allt började, antagligen mer oskyldigt än det låter. Jag har aldrig varit störst, längst eller starkast. Har väl i viss mån alltid varit den som drivs av hjärnan. Fantasin, för det hade jag mer än tillräckligt av som barn. I alla fall så fanns det större barn i min klass, vilket de var väldigt måna om att påpeka. Att de var större och starkare.
En liten hjälplös Fishär som slängdes in i allt hårt du kan hitta. Jag önskar att jag kunde säga att det slutade där dock. Det är lite jobbigt att skriva om något sånt här, lite som att riva upp stygn till ett sår som inte riktigt läkt. Man ser ifall det har läkt tillräckligt för att hålla ihop av sig själv, eller ifall allt bara brister igen. I alla fall så var det inte värre än ett par skrapsår eller på sin höjd några blåmärken lite varstans på kroppen ibland. Men det hade ju alla barn, så det gick ju att dölja för föräldrarna.
Jag må ha varit en rädd liten unge i många hänseenden. Jag hade svårt att ta egna steg, utan min mamma vid min sida. Utflykter skrämde mig så mycket att jag gärna lekte sjuk och på så sätt missade det roliga. Men mamma insåg snabbt att jag bara låtsades och tvingade iväg mig. I efterhand har hon berättat hur svårt det var att se mig gå där, titta tillbaka till fönstret där hon stod och log och vinkade. Att hon såg att jag var livrädd. Fyfan, jag skulle nog bli mjäkig som pappa på många sätt. Men när jag kom hem från skogsmullandet eller vad det nu var som utflykten handlade om och fullkomligt sprudlade av intryck så var det nog värt det. För jag växte lite.
Sen kom nästa bakslag. Att mina tänder hade varit en katastrof behövs inte hymlas om, jag behövde en tandställning. Men när jag samtidigt gick upp lite i vikt, och fick glasögon lagom till mellanstadiet så var scenariot ett faktum. Att jag var, vad de kallar duktig, i skolan var heller inget som hjälpte tror jag. Jag var mobboffret, med stort M. Men jag ville inte säga något till föräldrarna.
Fortsätter när tid finnes...
Kommentarer
Trackback
