Fischer

Jag har nog alltid varit en positiv person i grunden. Den som ler mycket, ser glad ut och aldrig har långt till skratt. Det kanske var därför min lärare inte lyssnade på mig när jag berättade sanningen. Att det som skedde mot mig och hade gjort så under mer än ett års tid inte var sant. Att, när klockorna ringde för rast, jag tvingades att hänga från någon slags ställning medan de slog på mig. De där andra, utan egentlig grund. Och vad skulle jag göra? Jag var ju inte värd mer än skiten man får under skorna efter att löven fallit till marken på hösten och liksom smetats ihop.

Det var vad de sade i alla fall. Och jag minns att de skrattade. Och kallade mig ful, tjock och äcklig. Orden smakar fortfarande lite metalliskt i munnen när jag smakar på dem idag, lite som blod. Eller kanske tårar. Jag skulle aldrig kalla någon annan något av dessa orden efter den behandlingen. Och jag minns särskilt en gång efter en gympalektion. Vad som hade hänt eller vad vi hade gjort vet jag inte alls, men själva faktumet att alla skrattade. Och att jag skämdes. Och att jag har den där tendensen att bli alldeles knallröd i ansiktet när jag skäms. Och att de skrattade ännu mer. Och att jag ville bort, att jag helst av allt bara ville försvinna. För alltid. På riktigt.

Det gick så långt att jag tog med mig en kniv till skolan. Jag skulle ju aldrig ha kunnat göra något mot någon, och dessutom var fickkniven så slö att jag antagligen inte hade kunnat göra illa någon med dem. Men jag var desperat, jag ville inte mer. Men det hjälpte inte, för då kom hoten. Nu var det de som skulle polisanmäla mig plötsligt. Jag hade ju knivhotat. Och just där och då hade de rätt. Jag hade fel. Jag kunde ju inte bevisa något, så polisanmälan var inte att tänka på. Jag var ju bara jag, inte värd ett skit. Det var rätt åt mig.

Så jag föll återigen ner i träsket av handlingsförlamning. Vad skulle jag göra?

Det finns så mycket mer att säga...