Fischer

Om jag tidigare trodde att jag visste vad rastlöshet handlade om hade jag fel. Jag hade på min ringa höjd varit en smula uttråkad.  Kanske en aning understimulerad. Men den riktiga rastlösheten, den var mig fjärran. Inte som litet barn, inte som ungdom framför datorn och med all säkerhet heller inte som student. Det fanns alltid en viss form av nöjdhet i min sysslolöshet. Jag ville göra ingenting; och det gjorde jag. Eller som min far hade uttryckt det; att göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt. Det kanske inte låter som något beundransvärt, men just nu ser jag tillbaka på den tiden med en gnutta avund. Det känns nämligen fjärran.

Numera känns min kära vän datorn är ointressant. Fotbollen på TV är en bra underhållning ett tag, men i slutändan ointressant. Filmerna jag försöker se är ointressanta, oavsett hur välrenommerade de är. Och oavsett vilken dokumentär jag än tar mig an så vandrar min uppmärksamhet, blott några minuter efter att den börjat till andra ting. Små ting, helst. 140 eller  160 tecken långa, max. Eller några minuter av min uppmärksamhet. Jag flackar med koncentrationen oftare än med blicken, och känner att allt det där som tidigare kunde trollbinda mig inte riktigt längre duger. I alla fall inte i längden.

Det sägs att den hyperaktiva delen av ADHD försvinner med åldern, och att man kan träna bort även koncentrationssvårigheterna över tid. Eftersom jag verkar ha en inverterad variant, kommer jag börja springa runt som ett fån och inte längre kunna tygla mina känslor? Kanske blir jag långdistanslöpare, de behöver ju den sortens energi, fast det skulle väl tråka ut mig för mycket.

Kanske är det inte så märkligt att jag inte tidigare var rastlös. Jag visste väl inte bättre. Jag visste ju hur man hade det så roligt som man trodde att man kunde. Jag visste hur man njöt av livet och av att bara befinna sig i nuet. Utan dig glömmer jag det. Alltid finns det en liten vilja i bakhuvudet att befinna mig någon annanstans. Eller kanske är det inte stället som är det viktiga, utan sällskapet.

För det spelar ingen roll hur roligt jag har just nu, en liten tanke skickas konstant till en annan person. Tänk om hon vore här, tänk om jag vore där. Vad gör hon, hur mår hon, vad tänker hon? Inte så mycket för att tankarna oroar mig, mer för att jag genuint vill veta. Av ren omtänksamhet. Och för att hennes sällskap är oslagbart. Oavsett vad som egentligen görs. Hellre helt sysslolös med henne än fullt sysselsatt utan.

– Att vara lycklig med någon betyder inte automagiskt att man är olycklig utan. Bara lite på väg bort i tankarna – hela tiden.

– Att ha funnit lycka betyder inte automagiskt att man alltid måste ha den. Bara att man alltid vill vara så nära den som det bara går jämt.

– Att känna sig genuint lycklig betyder inte att man aldrig längre kan känna sig ledsen. Bara att sorgen alltid måste trängas med lyckan därinne.