Lejonunge på fientlig mark
Det är en intressant sak, det där med ishockey. Eller överhuvudtaget landslagssport är intressant. Dels i sak för att det alltid handlar om en nationell kamp mot varandra, och där alla de bästa från landet ställer upp för att göra sitt bästa för sitt land och den publik de kan dra till sig i det landet. Men vid sidan av de olika profileringar som ett landslag kan få gällande status, rykte, ikonitet och galenskap så är fansen minst lika intressanta. Eller kanske än mer specifikt deras fördomar om de andra fansen.
Igår befann jag mig, som det hopplösa lejon jag är, likt Simba i närheten av Scar, alldeles för nära fientligt territorium. Förlåt Mufasa, men jag var i Globen. Sveriges nationalarena i ishockey. Bland 10 000 andra åskådare varav säkert 9 000 var svenska supporters. Och jag var där med svenska fans, och satt mitt bland svenska fans. Och det vete gudarna om jag inte för en gångs skull faktiskt satt och höll på Sverige. I vart fall ville jag ju se bra hockey, för det hade jag betalat för. Och gott så, ingen hade ju misstänkt att det var en finne mitt ibland dem ifall jag inte sa något. Det var ju inte så att mina ögon utmärkte mig och min utstyrsel var lika lite finsk som den var svensk eller tjeckisk.
Men när den här snubben, han sa sig vara från Hälsingland, sätter sig bredvid mig och börjar diskutera svensk klubbhockey så börjar det bli intressant. Än så länge klarar jag mig väldigt bra, då jag har ett svenskt lag jag på något vis håller kvar vid, nämligen Leksand, blåvita Leksand. Han håller på Brynäs och jag gratulerar honom för bedriften och applåderar deras SM-guld och inte minst de medverkande Brynässpelarna i truppen. De är nämligen lite utav höjdpunkten med det här landslaget med sin ungdom, sin offervilja och kanske framförallt med sin spelskicklighet.
Sen övergår dock diskussionen till svenska landslagströjan och vilken färg, den blå eller den gula, som är snyggast och jag kan inte hålla mig för skratt. Det må vara fånigt av mig som Finlandssupporter att inte kunna uttala mig i den frågan, och egentligen anser jag väl den blå vara finare, precis som Brynäsarn. Men när han frågar, så reagerar jag instinktivt med att börja gapskratta. Det går inte för mig att hålla masken när han frågar vilken tröja jag tycker är snyggast, och det slutar med att jag skrattandes vägrar att svara på frågan. Ingen av dem, ville jag instinktivt säga.
När han sen fortsätter diskussionen med hur han bor bara nån minut från Globen och tidigare satt och gissade nationaliteter. Han tyckte att det var så galet enkelt. Att se skillnad på en lett, en ryss och en svensk. Inga problem tyckte han. Och jag kunde inte annat än fortsätta att le. Där sitter jag – en stol ifrån honom. Hälften tysk, hälften finsk. Och lyssnar på hur han berättar för mig hur enkelt det är att se skillnad på nationaliteter. Jag är alltså finne ut i fingerspetsarna när det kommer till hockey.
Resten av matchen var jag bra sugen på att berätta för honom hur det låg till. Hur fel han hade. Hur lurad han var. Men jag lät honom hållas. Lät honom tro sig veta. Lät honom tjata om sina fördomar. Och applåderar mig för min egen skådespelartalang.
