Bara upploppet kvar
Målrakan. Upploppet. De sista skälvande metrarna till mål. When the going gets rough, the rough get going. Citatet taget från en av de största någonsin i mina ögon. En levande legendar, en aktiv sådan. Vinnarskallar som Teemu Selänne finns det inte många av. Och det kanske är där som jag skiljer mig som mest från en elitidrottare. På upploppet, när spurten egentligen ska komma, så är energin slut. Inget mer att ge. Ingen rough som gettar going. Och det är lite av samma sak varje termin. Vem har inte gått in i ett nytt livsskede med löftet att komma ut ur det som en ny människa?
Men av en eller annan anledning har vi ju blivit de vi är. Och det går inte att bryta det på en termin. Så även om jag siktar på att orka hela vägen ut, så verkar energin tryta den sista månaden. Det har inte så mycket att göra med att jag gjort för mycket under hela denna period, utan det är nog mest bara vetskapen om att det snart är över. När man sitter där med den sista uppgiften för terminen och ska göra den så verkar allt annat genast helt galet intressant. Tillochmed att se färg torka ter sig plötsligt som en fröjd.
Den där sista växeln för att göra något fullt ut och verkligen lyckas med det. Ända in i kaklet, som en viss svensk fotbollstränare uttryckte det. Jag undrar hur man ska bära sig åt för att hitta den och inte bara öppna motiverat och kraschlanda med månaden kvar. Antar att det, som med allt annat bara är psykiskt. Att växeln finns där. Det gäller bara att hitta den. Som den gången jag, bokstavligen, sprang förbi alla på upploppet. Det var en vacker dag, och jag var liten. Det fanns såna då också.
Jag ser hur sommarlovet hägrar. Det är lockande. Så lockande att tillochmed jobbet i sommar lockar nåt fantastiskt. Men först EM. Förvänta er en del om fotboll, eller snarare känslan som fotboll förmedlar, här i bloggen de närmaste veckorna.
Ron Pope – i egen, ganska, hög person
Det är ju alltid den sista biten som är den jobbigaste. I allt. De sista tio metrarna på upploppet är längst, och berget är alltid brantast vid toppen. Eller hur? Någon förklarade en gång att man ska tänka att det är tjugo meter kvar, eller att man inte ens kommit halvvägs upp ännu. Men det är ju också jäkligt tråkigt, varför kan man inte bara få ge upp lite och gå de där tio metrarna, ta en extra fikapaus, njuta av vårsolen den där sista månaden, och skita i allt vad tävling och motivation heter? Man blir kanske ingen vinnare av det, men man är nog den som har roligast.
