FotograFisk
Fotografier sägs vara det enda sättet för oss människor att verkligen fånga nuet. Det enda sättet att inte fastna i den evigt flytande tiden. Bilder med en enda huvudsaklig uppgift i ögonen på framtida generationer. Att berätta att vi minsann varit här också, en gång i tiden tog vi plats på den här jorden, och var glada eller ledsna. Antingen eller. För allt som oftast tar man bilder på de tillfällen i livet som är så långt utanför vardagslunken som man någonsin kommer. När alla har stått de extra tre minuterna framför spegeln och fixat frisyren, skägget eller ögonbrynen och tagit på sig sina extra fina kläder.
Vi ser alltså till att föreviga de moment i våra liv som sticker ut från vardagen så mycket som möjligt. Medan vi tenderar att glömma bort alla de där ögonblicken som vi inte fångar istället. Det må vara den extremt lyckade dagen, som i grunden bara var en vardag, men där allt gick så smidigt att den fullkomligt flög förbi. Eller de magiska ögonblicken som man ständigt jagar på sin resa genom livet. De som man inte hinner fotografera, innan de flytt, men fortfarande hade en stor inverkan på livet.
Jag har aldrig riktigt sett charmen med fotografi. Eller, det är kanske att uttrycka det på ett alldeles för aggressivt sätt. Jag har visst sett charmen med det. Fina bilder är fina, och det är mer än bara en gång som jag suttit tillsammans med föräldrarna och tittat på bilder från när jag var liten. Bilder på hur jag lärde mig gå, log, skrattade och var glad. Men jag har aldrig själv varit någon duktig fotograf. Varken kvalitativt eller kvantitativt. Det har tagits väldigt få bilder, och de som tagits har, i ärlighetens namn, inte varit särskilt bra.
Men det är inget jag sörjer. För jag har ju mina minnen i huvudet. Och de sträcker sig längre än något fotografi någonsin kan göra. Jag minns, och i minnena finns känslor, lukter, smaker, ljud, vyer. Man tittar på ett fotografi och minns med ett sinne. Man återkallar ett minne och känner det – med alla sinnen. Och visst finns det en viss risk för att även de viktigaste minnena kan falla bort när man inte har några bilder för att återkalla dem, men minnet har ju den fantastiska förmågan att återkalla även det vardagliga, det alldagliga och det som inte är bortanför det normala.
Och då har jag inte ens nämnt alla de magiska ögonblicken som ingen kamera i världen kan återskapa, som till exempel en solnedgång vid en sjö en sommar. Det går att fotografera den, men man upplever den inte bara genom att titta på bilden. Man känner inte värmen, hör inte vågornas sorl och man känner inte den där behagliga svala vinden som signalerar att den varma dagen är avklarad och det är dags för något annat. En mörk, sval, mysig sommarnatt.
Så för att sammanfatta: Upplevelser – ja. Fotografier – nja. Glömma – nej.
