Fischer

Jag får ganska ofta frågan om varför och hur jag kan vara så säker på så mycket. Hur det kommer sig att jag alltid har en åsikt och nästan aldrig tvekar i moraliska frågor. Jag vet inte varför, men det slår mig som en ganska konstig fråga. Vet inte alla vad de tycker?  Visst händer det att jag tvekar med, när man sätts inför ett riktigt knivigt moraliskt val, men de flesta frågor rörande moral har jag redan ett svar för. Alltså har jag redan tänkt på dessa scenarion tidigare. Och det gör att jag även kan stödja mina slutsater på mina andra värderingar. Konsekvens kanske det kallas.

Detta verkar dock inte alls lika självklart när man låter andra leka med tanken. Moraliska frågeställningar får de flesta att halka till lite i sin säkerhet. Är det verkligen okej att offra en människa för att rädda tio? Ja? Även ifall du känner den människan, men inte de andra tio? Fortfarande lika säker? Antagligen inte. Vi lägger så många olika värderingar i såna situationer att ett klart svar såklart är jättesvårt att trolla fram. Hur man än handlar så kommer någon ju att komma till skada, och vi kan inte låta bli att värdera människor vi känner högre än de vi inte känner. Inget konstigt däri, ty vi är ju skapade för att beskydda de närmast oss, men lek med tanken att se det rent idealistiskt istället.

En död människa är visserligen en tragedi. Tio döda människor således en tio gånger större sådan. Med tio gånger fler människor som sörjer. Även om du kanske inte är en av dem. Det är dock att kräva för mycket av en människa att tro att man i en sån situation skulle agera rationellt snarare än emotionellt. Det är där som idealismen blir så vacker i mina ögon. När den går längre än det mänskliga förnuftet. För idéer går inte att döda oavsett hur många kulor du sätter i dem. De är inte som en människa, de agerar snarare som kackerlackor. De är med andra ord helt omöjliga att ta död på.

Det gör dem såklart mäktiga också. Och med fel slags idealism kan man onekligen göra världen till en sämre plats, något som har bevisats mer än bara en gång, av fler än bara ett folk, med fler än bara en sorts människor som offer. Detta förhindrar dock inte att rätt idéer kan ta mänskligheten längre än vad en enskild människa någonsin kommer göra. Kanske är det där som karaktären V – som får agera lite som varenda fri tänkare, idealist och upprorsmakare någonsin – blir så vacker i mina ögon. Han är visserligen fiktiv, medan det finns många exempel på riktiga sådana vi borde uppmärksamma mer, men han lyckas samtidigt vara så mytisk att han blir enkel att relatera till.

Med vackra ord, fina tankar och förkastliga handlingar visar han prov på ett grundproblem. Det är svårt att ändra något som är i grunden fel, utan att det sker något slags offer. Detta tror jag kan dras paralleller till, oavsett om vi pratar om sprängandet av Parliament eller för den skullen avvänjandet av självdestruktiva beteenden. För att få dem att slå rot på riktigt måste jorden under dem skakas om ordentligt. Och detta kräver en del offer. Och när jag ser mig själv leka med den tanken förstår jag plötsligt varför jag ansåg att kommunismen och dess tankegång var så oerhört lockande för bara några år sedan.  If the ends justify the means. Om målet bara rättfärdigade uppoffringarna.

Jag tror inte att det är ett realistiskt mål att sträva efter att bli fullärd. För så konkret som termen än låter så är den svårare att greppa än den låter. Vad skulle det innebära? Men bara för att vi aldrig blir fullärda, så betyder ju inte det att vi inte borde sträva efter att nå dit. Lite som med mitt resonemang om perfektion som det ultimata målet – hur omöjligt det än är att uppnå. Och nu när jag kommit ännu några snäpp närmre detta mål, med ännu fler moraliska frågor besvarade så undrar jag hur ni inte kan göra detsamma, så fort ni får chansen? Är ett huvud med ett par frågetecken färre inte lättare att bära genom vardagen, som redan som den är ställer till med tillräckligt många problem för oss.

Men det är klart, det är ju bara en tanke.

Fotografier sägs vara det enda sättet för oss människor att verkligen fånga nuet. Det enda sättet att inte fastna i den evigt flytande tiden. Bilder med en enda huvudsaklig uppgift i ögonen på framtida generationer. Att berätta att vi minsann varit här också, en gång i tiden tog vi plats på den här jorden, och var glada eller ledsna. Antingen eller. För allt som oftast tar man bilder på de tillfällen i livet som är så långt utanför vardagslunken som man någonsin kommer. När alla har stått de extra tre minuterna framför spegeln och fixat frisyren, skägget eller ögonbrynen och tagit på sig sina extra fina kläder.

Vi ser alltså till att föreviga de moment i våra liv som sticker ut från vardagen så mycket som möjligt. Medan vi tenderar att glömma bort alla de där ögonblicken som vi inte fångar istället. Det må vara den extremt lyckade dagen, som i grunden bara var en vardag, men där allt gick så smidigt att den fullkomligt flög förbi. Eller de magiska ögonblicken som man ständigt jagar på sin resa genom livet. De som man inte hinner fotografera, innan de flytt, men fortfarande hade en stor inverkan på livet.

Jag har aldrig riktigt sett charmen med fotografi. Eller, det är kanske att uttrycka det på ett alldeles för aggressivt sätt. Jag har visst sett charmen med det. Fina bilder är fina, och det är mer än bara en gång som jag suttit tillsammans med föräldrarna och tittat på bilder från när jag var liten. Bilder på hur jag lärde mig gå, log, skrattade och var glad. Men jag har aldrig själv varit någon duktig fotograf. Varken kvalitativt eller kvantitativt. Det har tagits väldigt få bilder, och de som tagits har, i ärlighetens namn, inte varit särskilt bra.

Men det är inget jag sörjer. För jag har ju mina minnen i huvudet. Och de sträcker sig längre än något fotografi någonsin kan göra. Jag minns, och i minnena finns känslor, lukter, smaker, ljud, vyer. Man tittar på ett fotografi och minns med ett sinne. Man återkallar ett minne och känner det – med alla sinnen. Och visst finns det en viss risk för att även de viktigaste minnena kan falla bort när man inte har några bilder för att återkalla dem, men minnet har ju den fantastiska förmågan att återkalla även det vardagliga, det alldagliga och det som inte är bortanför det normala.

Och då har jag inte ens nämnt alla de magiska ögonblicken som ingen kamera i världen kan återskapa, som till exempel en solnedgång vid en sjö en sommar. Det går att fotografera den, men man upplever den inte bara genom att titta på bilden. Man känner inte värmen, hör inte vågornas sorl och man känner inte den där behagliga svala vinden som signalerar att den varma dagen är avklarad och det är dags för något annat. En mörk, sval, mysig sommarnatt.

Så för att sammanfatta: Upplevelser – ja. Fotografier – nja. Glömma – nej.