Vintersnö
Snöflingorna är magiskt vackra i ett vintrigt Köping, där jag ser dem falla.
De värmer något inom mig fastän de i sig är mer än bara isigt kalla.
Nej, jag tänkte inte slänga på er någon poesi. Inte idag i alla fall. Bara en betraktelse från när jag vandrade mellan mitt hus och stammisfiket än en sväng. Två gånger på samma dag och ägare Keivan såg mer än glad ut båda gångerna. Roligt att han vet vad han ska göra när jag kommer dit. Blir lite hemtrevligare så. Lite mer känsla av att höra dit. Det är ju något jag alltid drömt om. Kanske är en fånig dröm, men den har funnits där ändå.
Att vara sådär läskigt stammis på ett fik att man känner ägarna, de vet precis när man dyker upp och vad man förväntar sig. För att inte tala om en egen plats på fiket, där man kan sitta och läsa, allehanda litteratur, eller bara läsa tidningen på ett nästan äckligt kulturellt sätt. Fantastiskt. Men den drömmen ska vi nog spara tills lite äldre dagar. Satsa lite mer på kvantitet än kvalitet i början såhär. Även om det finns en solklar nummer ett i Köping.
Vinterköping är långt ifrån pjåkigt. Även om det inte ger mig den sinnesron jag behöver, utan snarare ger mig ännu mer tid att tänka på saker. Köping är vackert, det slog jag fast när det myssnöade lite grand på min väg till fiket. Bara sådär ett par flingor i taget, nästan som i film. Ingen iskyla, ingen storm, bara ett försiktigt snöande. Och så mörkret som började lägga sig och alla ljus som vi varje år sätter upp, som för att skrämma bort mörkret. Samlar krafter för att motstå de långa nätterna. Och snön hjälper oss på traven.
Vi tillsammans, mot mörkret. Lite som en sån där heroisk saga med en hjälte och en ondska. Bara det att livet som alltid varken är helt ont eller gott. För det finns inget som är så dåligt att det inte för med sig något gott. Och heller inget så gott att det inte för med sig något ont. Känns lite lustigt att säga det som så, när man har dessa fruktansvärda ting på jorden, som bringar lidande och smärta. Men allt har en orsak, jag tror det på något sätt. Även om jag är långt ifrån fatalist.
Och även om det i efterhand alltid är lätt att säga att "allt jag gått igenom har format mig" så stämmer det ju också. Man växer av motgångar som övervinns. Man blir lite större som människa för varje bergstopp man lyckas bestiga, även om berget inte måste vara konkret utan kan vara en del av psyket. Vi blir de vi är eftersom vi gjort det vi gjort. Vi gör det vi gör eftersom vi sett det vi sett. Och vi ser det vi ser eftersom vi är där vi är. Självklart? Såklart. Tål att tänkas på? Absolut.
De värmer något inom mig fastän de i sig är mer än bara isigt kalla.
Nej, jag tänkte inte slänga på er någon poesi. Inte idag i alla fall. Bara en betraktelse från när jag vandrade mellan mitt hus och stammisfiket än en sväng. Två gånger på samma dag och ägare Keivan såg mer än glad ut båda gångerna. Roligt att han vet vad han ska göra när jag kommer dit. Blir lite hemtrevligare så. Lite mer känsla av att höra dit. Det är ju något jag alltid drömt om. Kanske är en fånig dröm, men den har funnits där ändå.
Att vara sådär läskigt stammis på ett fik att man känner ägarna, de vet precis när man dyker upp och vad man förväntar sig. För att inte tala om en egen plats på fiket, där man kan sitta och läsa, allehanda litteratur, eller bara läsa tidningen på ett nästan äckligt kulturellt sätt. Fantastiskt. Men den drömmen ska vi nog spara tills lite äldre dagar. Satsa lite mer på kvantitet än kvalitet i början såhär. Även om det finns en solklar nummer ett i Köping.
Vinterköping är långt ifrån pjåkigt. Även om det inte ger mig den sinnesron jag behöver, utan snarare ger mig ännu mer tid att tänka på saker. Köping är vackert, det slog jag fast när det myssnöade lite grand på min väg till fiket. Bara sådär ett par flingor i taget, nästan som i film. Ingen iskyla, ingen storm, bara ett försiktigt snöande. Och så mörkret som började lägga sig och alla ljus som vi varje år sätter upp, som för att skrämma bort mörkret. Samlar krafter för att motstå de långa nätterna. Och snön hjälper oss på traven.
Vi tillsammans, mot mörkret. Lite som en sån där heroisk saga med en hjälte och en ondska. Bara det att livet som alltid varken är helt ont eller gott. För det finns inget som är så dåligt att det inte för med sig något gott. Och heller inget så gott att det inte för med sig något ont. Känns lite lustigt att säga det som så, när man har dessa fruktansvärda ting på jorden, som bringar lidande och smärta. Men allt har en orsak, jag tror det på något sätt. Även om jag är långt ifrån fatalist.
Och även om det i efterhand alltid är lätt att säga att "allt jag gått igenom har format mig" så stämmer det ju också. Man växer av motgångar som övervinns. Man blir lite större som människa för varje bergstopp man lyckas bestiga, även om berget inte måste vara konkret utan kan vara en del av psyket. Vi blir de vi är eftersom vi gjort det vi gjort. Vi gör det vi gör eftersom vi sett det vi sett. Och vi ser det vi ser eftersom vi är där vi är. Självklart? Såklart. Tål att tänkas på? Absolut.
Kommentarer
Postat av: fariahn
solklart. och för övrigt har jag oxå en såndär wannabe-stammis-på-ett-fik-dröm ;)
hade det så när jag bodde på Menorca och nästan varje dag vid lunchtid dök upp på samma ställe med min kollega. Där sov vi ruset av oss varje lunch, i samma korgstolar, drack samma kaffe och samma iste varje gång och ägarna visste precis när vi skulle komma och vad vi skulle beställa. Fina grejer det :)
Trackback
