Even if you cannot hear my voice, I'll be right beside you
Hade egentligen tänkt att inte slänga upp något av vikt här på bloggen idag. Men såsom det alltid är så blir ju inte saker riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte i mitt liv. Har nog patent på det där med att "inte riktigt göra som man tänkt sig". Det känns som väldigt mycket jag, och har nog influerat mitt liv mer än vad som skulle kunna ses som hälsosamt ibland. Men det är inte alltid något negativt. Pannkakorna idag blev dock alldeles som det var planerat, nästan godare.
En speciell person som länge var en del av mitt liv hoppade dock upp i tankarna och precis som han alltid älskade uppmärksamheten när han fortfarande levde så tänkte jag ägna några textrader åt honom på bloggen nu. Liksom vissa saker aldrig förändras. Morfar var nog en mer speciell person än jag någonsin förstod. Alltså, missförstå mig rätt, för mig var han alltid väldigt speciell. Väldigt, extremt, jättespeciell alldeles från första början. Sådär "hoppa upp i famnen så fort jag klivit ut ur bilen efter femton timmars bilresa och sen aldrig släppa taget"-speciell för mig.
För andra var han dock tydligen också speciell. Sådär jättespeciell. Som borgmästare, kyrkorådsordförande, bankman, domare eller bara styrelseledamot i någon av alla de föreningar han var sittande i. En man som fick mycket gjort. Trots allt detta så var jag alltid prioriterad som barn. När jag väl var där, så fanns han där, och tog sig tid av den lilla han hade. De första åren genom att spela kort, leka, åka på utflykter, och senare genom precis samma saker. Förutom det där lekandet kanske, vissa saker växer man ju ifrån. Min morfar.
Mitt i allt så såg han min potential. Blev glad åt mina bra betyg och tvekade aldrig på min förmåga. När andra var kritiska så sa han alltid "låt honom göra som han vill, han vet bäst". Det kan ju naturligtvis bestridas ifall jag alltid visste bäst egentligen, men samtidigt så fick jag på så sätt lära känna mina egna begränsningar. Han trodde på mig, alltid. Och han ska inte få haft fel i det. Jag tänker lyckas, oavsett vad det är jag tar mig an. Jag är i alla fall skyldig honom att alltid göra mitt bästa, precis som han lärde mig det.
Ich werde mein bestes geben. Immer. Genau wie versprochen.
En speciell person som länge var en del av mitt liv hoppade dock upp i tankarna och precis som han alltid älskade uppmärksamheten när han fortfarande levde så tänkte jag ägna några textrader åt honom på bloggen nu. Liksom vissa saker aldrig förändras. Morfar var nog en mer speciell person än jag någonsin förstod. Alltså, missförstå mig rätt, för mig var han alltid väldigt speciell. Väldigt, extremt, jättespeciell alldeles från första början. Sådär "hoppa upp i famnen så fort jag klivit ut ur bilen efter femton timmars bilresa och sen aldrig släppa taget"-speciell för mig.
För andra var han dock tydligen också speciell. Sådär jättespeciell. Som borgmästare, kyrkorådsordförande, bankman, domare eller bara styrelseledamot i någon av alla de föreningar han var sittande i. En man som fick mycket gjort. Trots allt detta så var jag alltid prioriterad som barn. När jag väl var där, så fanns han där, och tog sig tid av den lilla han hade. De första åren genom att spela kort, leka, åka på utflykter, och senare genom precis samma saker. Förutom det där lekandet kanske, vissa saker växer man ju ifrån. Min morfar.
Mitt i allt så såg han min potential. Blev glad åt mina bra betyg och tvekade aldrig på min förmåga. När andra var kritiska så sa han alltid "låt honom göra som han vill, han vet bäst". Det kan ju naturligtvis bestridas ifall jag alltid visste bäst egentligen, men samtidigt så fick jag på så sätt lära känna mina egna begränsningar. Han trodde på mig, alltid. Och han ska inte få haft fel i det. Jag tänker lyckas, oavsett vad det är jag tar mig an. Jag är i alla fall skyldig honom att alltid göra mitt bästa, precis som han lärde mig det.
Ich werde mein bestes geben. Immer. Genau wie versprochen.
Kommentarer
Trackback
