Fischer

Ibland är det inte de längsta bekantskaperna eller de tidigaste vänskaperna som färgar en mest, utan snarare raka motsatsen. Även om det kan vara ögonblick som ändrar allt, såsom det ofta beskrivs i klyschornas mest heliga bibel, så är det väl snarare något längre stunder som har störst inverkan. Det kan handla om nya bekantskaper, eller helt enkelt människor man aldrig tagit sig tiden att prata med tidigare. Och så, vips, sitter man där. Det är här alla dessa historier om hur ett plus ett kan bli mer än bara två tar vid, och alla ord som försöker beskriva händelsen tappar sin betydelse och blir kalla och grå. Meningslösa. Som att ögonblicket som varit så magiskt liksom inte vill att man i efterhand ska kunna beskriva det. Som om det bara ska gå att uppleva just där och just då. Som en drog man ständigt jagar.

 

Kvällar som flyger förbi bland ord och handlingar som skapar en helhet. Som skapar magi. Har ni någonsin försökt jaga denna magi? Återskapa den. Den går nämligen inte att tvinga fram. Bara för att ni upplevt det med någon en gång betyder det inte att det fungerar varje gång. Och varje gång man påtalar den så flyr magin runt hörnet och blir lika ofångbar som horisonten. Det är därför traditioner visserligen är fantastiskt trygga och underbara att kretsa sin vardag – sitt liv – kring, men alla traditioner, ifall de inte förnyas, känns urvattnade. Trygga, men urvattnade. Och snudd på tråkiga. För trots att människan i grunden är så konservativ att även förändringar till det bättre alltid stöter på motstånd så är hon ständigt på jakt efter det nya. Om så är en vän för en natt, ett grönare gräs eller en kväll som inte varken får eller verkar ta slut spelar i detta fall ingen större roll. Så länge det är magi.

 

Det är ett privilegium, har jag insett, att få uppleva såna stunder. Att få ta energi och livsglädje från dessa stunder, men kanske framförallt genom att få dela de stunderna med andra. Har ni någonsin varit seriöst oroliga för att inte få någon luft för att ni inte kunnat sluta skratta? Har ni någonsin suttit och pratat konstant med någon och plötsligt insett att solen gått upp runtomkring er utan att ni ens lagt märke till det? Har ni någonsin skakat på huvudet och sagt rakt ut att det känns overkligt att få dela ett ögonblick, en blick, eller kanske tillochmed en kyss med någon? Det är inget man glömmer. Och nästa gång man träffas, så kommer leendet att dyka upp på ansiktena. I första stunden kanske för att man är glad för att ses, men i längden när man tänker tillbaka på stunden man delat.

 

Det är nog tur att livet är fullt med såna, om man bara letar lite. För det är de som får en att utvecklas, och tro på sig själv som människa. Och de slätar liksom ut alla de stunderna som inte blir som man vill. För nog finns det väl motsatser till dessa ögonblick. Stunder av sorg, ilska och besvikelse. Men vad annat kan man förvänta sig av vår bergochdalbana till liv. Vi är alla människor. Vissa blir på något finurligt sätt mer än bara summan av sina delar, andra mindre. Det man i slutändan kan göra är väl att hoppas att man själv är en av dem som blir mer. Helst mycket mer.

 

Lite som den där gamla klyschan. There’s more to it than meets the eye. Eller hur det nu var.

I Berlin på en uteservering uppdagade sig en av de mest intressanta iakttagelserna på länge. Vi sitter i godan ro, snackar skit på svenska, dricker vårt Berlinska öl och tittar på en clown som underhåller alla gäster genom att imitera folket som går förbi på trottoaren, och göra det sisådär 30 cm bakom dem. Rysligt underhållande är det, vilket alla i publiken tycker, och mannen som gör det här har uppenbart talang också. Han fångar på bara fåtalet sekunder den imiterades stil och hållning och drar skratt i mängder till sig.

Mitt i denna uppståndelse, på denna uteservering, sitter en fin ung tjej. Uppskattningsvis något år över tjugostrecket, sitter hon där med något som kan vara hennes mamma. Plötsligt kommer en herre som är i mammans ålder och sätter sig till deras bord. Jag sliter på en gång blicken från clownen för att istället titta på hur han nu ska kamma hem storvinsten. Det är på en gång uppenbart att det inte är mamman som är hans måltavla, utan den unga tjejen.

De börjar småprata, och trots att jag inte hör ett ord av vad de säger till varandra, så drar jag snabbt slutsatser, eller kanske fördomar, om samtalet som förs. Mannen har en dyr piké på sig, han bär solbrillor med ett racingbilmärke på sidan, och han verkar vilja bjuda damerna på vin. Bra så, tänker jag. Det hör sig ju faktiskt ifall man nu prompt ska sno lite av deras tid.

Plötsligt hör jag några ord av vad han säger till sin kompis, som passande nog är alldeles för full trots att klockan bara är ungefär halv sex på eftermiddagen. Han vrålar ut på ett språk som jag förstår än bättre än majoritetsspråket i Berlin. Han skriker och gormar på... svenska. Han schasas iväg och de fortsätter sin konversation. Och plötsligt så river han upp sin iPhone 4. Som för att stoltsera med den. Det blir komiskt på ett helt annat sätt än clownen bakom ryggen på mig som precis lurat glassen av en förbigående dam.

Mitt i snubbens förföringsprogram kommer vännen tillbaka. Han har blivit utslängd från haket, och måste gå. Vännen följer motvilligt med, men först efter en hel del tjafs med personalen. Go out with a bang. Efter att de gått ser jag hur tjejerna sitter och skrattar hånande åt varandra. Ingen fiskelycka den kvällen. Ja, tills clownen, som fått båda att skratta hjärtligt, kommer dit efter sin avslutade show.

På nåt sätt unnade jag clownen hennes sällskap tusen gånger mer än den där svenska skrytsamma idioten.

Vi skulle gifta oss. Det var redan bestämt. Allt var så enkelt då. Soliga dagar tillbringades ute i solen tills den hade gått ner för länge sen. Det målades vägar med asfaltskritor över hela gatan. Speciellt McDonald’s var något som var oerhört vanligt. Det var på den tiden när vår lilla ort ännu inte hade ett donken som ungdomarna vallfärdade till. Utan det var något exklusivt med att äta ett Happy Meal. Därför blev gatumålningarna fullspäckade med stora M i nästan varje korsning. Det var det vi drömde om. Redan då fick jag kämpa hårt för att vara den som hon tyckte mest om. En av mina bästa vänner än idag var min största rival och vi tävlade om vem som skulle vinna hennes gunst. Lite sådär som små pojkar gör.

 

Men vi tävlade inte om vem som var bäst på att sparka boll eller springa snabbt. Vi försökte vara så roliga som möjligt för att vinna hennes hjärta. Vem som vann vet jag inte riktigt, det kom ju en tid då tjejer var äckliga och jag tror att båda slutade umgås med henne lika plötsligt. Då var det fotbollen som lockade mycket mer. Men jag minns att vi skulle gifta oss. Jag och hon. Hennes syster skulle också få plats i familjen. Hur det skulle gå till vet jag, med mina vuxna ögon, inte riktigt, men just där och då verkade det så självklart. Hon var ju med oss hela tiden ändå.

 

Det var vi mot världen. Vi och Nordman. Vi bodde grannar på den tiden och från mitt fönster såg jag hennes. Jag minns fortfarande hur jag satt och vinkade bort mot det och hon vinkade tillbaka. Vi kunde sitta där länge, medan solen gick ner, och bara vinka till varandra. Och jag minns att Nordman alltid hade ett finger med i spelet. Hans musik kom nog från min stereo bakom mig. Nordman som en kväll fick mig att dansa med alla vuxna hela kvällen. Jag minns att träningsvärken jag hade dagen efteråt inte har kunnat mäta sig med något annat, någonsin. Det kanske var den första riktiga träningsvärken.

 

Men värst av allt var ändå natten jag skulle sova över hos henne. Våra föräldrar skulle tillsammans på en fest, och hennes farföräldrar höll oss sällskap. Det borde väl ha gått bra. Egentligen borde jag ha tyckt att det var fantastiskt roligt, som andra barn hade gjort. Men nu var jag ju den som var så liten och rädd att tillochmed en skolutflykt fick mig ångestfylld och snudd på gråtfärdig. Den här kvällen blev heller inget undantag från denna regel. De fick ringa föräldrarna. Riktigt hur de fick tag på dem vet jag inte, detta var ju innan alla hade varsin mobiltelefon, men jag är i alla fall säker på att jag grät ända tills de var hemma. Något minne av att jag och hon lekte den kvällen finns inte. Bara skrikandet, gråtandet och den långa väntan på att mamma och pappa skulle komma och rädda mig.

 

En feg liten stackare till unge var jag. Javisst. Men tydligen väldigt rolig ändå. För jag och hon skulle ju gifta oss, det var säkert. Och vi skulle bo tillsammans i ett stort hus föralltid. Det kunde ingen ändra på. Sen kom tiden ifatt mig och hon flyttade iväg. Sedan dess har jag bara sett henne en gång. Under en skogspromenad med skolan. Jag såg henne, och jag är säker på att hon såg mig. Det hade gått flera år sedan jag sett henne för sista gången. Vi fastnade båda två i varandras blickar fastän vi var säkert 50 meter ifrån varandra.

 

Men ingen vågade säga något, och vi skulle åt olika håll. De vaga minnena kommer dock upp till ytan ibland. Lite sådär som för att påminna mig om att jag också varit liten. Liten och fruktansvärt naiv. Och rädd.

En bänkrad i en rastlös sen april.
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem. Och än finns det tusentals tårar kvar.

Det är märkligt hur det där med motivation fungerar. Tre år har gått sedan jag stod på samma balkong där barbenta flickor och fantastiskt välklädda pojkar idag kommer skrika ut sina lungor, i den ofattbara värmen. Liksom vi gjorde. Det var ett ögonblick av glädje, av tårar, av vemod. Ett hejdå till livet som man hade levt det i 12 år. Hejdå till livet man kände igen utan och innan. Fyllt av bänkrader, lektioner och klagomål på de aldrig sinande läxorna. Och jag minns de sista uppgifterna i de sista kurserna vi läste. Hur lärarna liksom tappade hoppet, och insåg att det var lönlöst. Vi hade ingen motivation längre. Vi hade bara festen kvar.

Och trots att man kan argumentera för att det där med studenten – det kan vem som helst klara av – så minns jag att jag var stolt. Och det var alla mina släktingar också. För det ska man vara. Så fungerar det. Och när vi stod på balkongen och skrek ut vår glädje var det inget som spelade någon roll. Vi var alla kungar och drottningar av världen, av staden och av skolan. If your gonna quit, do it with a bang. Värmen ackompanjerade oss och vi spelade en symfoni så mycket vackrare än bara musik.

Jag hade ingen röst dagen efter. Jag hade egentligen ingenting dagen efter. I folkbokföringen var jag inte längre student; jag var arbetslös. Inga pengar ramlade in i form av bidrag på kontot, och det jag kunde enligt mina papper var något diffust om att tolka ideologier och möjligtvis även en del historia. Vid sidan av språkkunskaperna. Och jag minns också att hösten efter studenten på många sätt var den jobbigaste i mitt liv, hittills. Vem var jag? Var det nu jag skulle bli vuxen? Och vad skulle man egentligen göra med livet.

Det är inte lätt att kastas ut från sitt näste, och få prova på sina vingar. Det minns jag som om det vore igår. Plötsligt slog ansvaret mot en som en hård glasvägg så välpolerad att man bara såg märkena efter ens eget ansikte efter att man redan kraschat in i den. Dessutom gick man alldeles för snabbt. Det gjorde ont, men det är väl som de säger. What doesn't kill you...

Dessa tankar ska dock inte skugga över denna dag fylld av sol, skrik, fest och glädje. För idag är det deras dag, inte längre min. Även om jag skulle vilja uppleva samma sak igen. Om och om igen. Och än idag undrar jag vad som hände med den där flaskan champagne på studentflaket. Den liksom bara försvann. Liksom tiden som flytt, i vanlig ordning... alldeles för snabbt.

Jag tror att det ovanliga finns bakom varje hörn om man bara letar lite. Det finns små saker som avviker från det normala hela tiden, och under en vanlig dag så finns de också där, även om man kanske väljer att inte se dem. Det finns alltså väldigt få, eller kanske tillochmed inga, normala dagar. Alla dagar är vanligt ovanliga med andra ord.

Det är inte varje dag man står i ösregnet under ett paraply med en milkshake i handen och verkligen njuter utav sommaren. Det är inte varje dag man får chansen att njuta av ett sommarregn och sjunga alla låtar man kommer på som har något med regn att göra Det är heller inte varje dag en galen människa springer runt i alla vattenpölar hon ser framför en och skrattar som ett litet barn. Det är inte varje dag som ens vita skor blir alldeles svartprickiga av smutsen som skvätter upp på dem. Lunch man äter på restaurang brukar mig veteligen också kosta pengar; det är alltså inte varje dag man får den gratis.

Det är sannerligen inte varje dag man får flertalet komplimanger för sitt utseende. Särskilt inte om man är jag.

Kanske är dags att göra om sin självbild ändå. Sådär eftersom den inte passar ihop med spegelbilden... i alla fall inte längre.

Vi hade kunnat se Hitlers bunker, men vi tog en öl istället.

Efter första kvällens bestyr så hade jag lika gärna kunnat sammanfatta hela resan sådär. Om man inte räknar med den väldigt obekväma minibussen som tog oss ner till Berlin. Vi turistade visserligen en hel del, men då jag fick se mig själv som den ende verkligt historieintresserade så låg inte fokus på världskrig, kalla krig, andra krig och gamla saker som egentligen är jättetråkiga att se. Men då jag utan tvekan ska kika in i Berlin fler gånger, så antar jag att det finns tid för det då.

Det är lite spännande att åka iväg på resa med en person man känner och sex stycken man inte känner/ aldrig har träffat tidigare. Hur ska man fungera i gruppen, kommer vi bli osams, och drar alla åt olika håll. Med facit i hand blev det en succé, ingen bråkade och vi hade en fantastisk tur med väder, timing och trafik. Allt man behöver ha tur med i Tyskland med andra ord. Resten ordnade sig själv. Speciellt ölen och maten, som avnjöts i överflöd. Som det ska vara på semester.

Men då det är poänglöst att försöka sammanfatta en resa ni ändå inte var med på så. Huvudsak är; jag är fantastiskt nöjd! Och det var nog alla efter denna resa.

Ibland slås man med förvåning. Som när den vanligtvis löjeväckande dåliga lokaltidningen hittar den där berömda nålen i höstacken och faktiskt publicerar något med egenvärde. En krönika som berör de flesta, som knyter an de yngre generationerna till de yngre och berör döden – som liksom på nåt sätt kommer beröra oss alla någon gång.

Och så citatet:

Hur länge slår ett hjärta?
– Ett helt liv.

Ibland prickar även de rätt. Ibland.

Jag går ut på balkongen efter en av de mest effektiva dagarna någonsin. Det där ljuset i slutet på tunneln blir bara större och större. Och snart har en vecka gått sedan det vände. Det är lönlöst att förklara, men jag kan med gott samvete säga att den här hockeyfinalen betydde mer än ni någonsin kan föreställa er. Det var inte bara de som lyckades bryta en förbannelse. Det var inte bara slutet på 16 års guldtorka, eller vändningen för ett lag som lärt sig alla sätt att förlora på – men aldrig lärt sig vinna. Det vänder för mig med nu. Jag är säker. Kan de så kan jag.

Jag står ute på balkongen och känner lukten av sommar. Inte vilken sommar som helst, utan lukten av sommarnattspromenader i Tyskland. Det känns plötsligt som att jag är där redan, bredvid kusinen som precis fått sitt barn. En liten Svea blev det. Kanske har vi haft lite inverkan på resten av släkten ändå, vi utbölingar från Sverige. Önskar att jag kunde gå en långpromenad, längs skogsranden i Hainbach. Njuta av värmen, lukta på luften och se hur byn ligger fridfullt nere i dalen. Även om nästan allt som en gång var vårt därnere numera är borta, känns det fortfarande som hemma. Heimat.

Jag går in igen. Pink Floyd spelas i högtalarna. Det är jag och Pink Floyd. Kanske inte mot världen, mot Sverige eller ens mot Uppsala. Men mot kvällen, mot natten. Jag lyssnar på samma album som jag genomgående nämner i den här bloggen. Kan nog vartenda ord utantill. Sångerna om de gamla diktatorerna, om barndomsminnena om en far som aldrig var där. Jag känner inte igen mig, men känner med. Det är så vackert, på sitt tragiska sätt. Så vackert. Man borde göra en duett av saxofon och gitarr. Det skulle vara vackert.

Sommaren närmar sig nästan läskigt fort. Två år i Uppsala snart förbi. Minst ett år kvar. Och nu vänder det. Det kommer inte alltid vara enkelt. Men nu går det åt rätt håll. Det spelar ingen roll vad ni säger. Jag är säker.

Det finns glada människor. Mindre glada människor. Ledsna människor. Och tillochmed väldigt ledsna människor. Och så finns de där otröstliga. De där man faktiskt lägger ner tid på att försöka läka, för att man vet att deras riktiga jag är så mycket bättre. Så mycket mer glänsande och så mycket finare. Att deras riktiga jag är döljt av en grådassig slöja, till synes gjord av betong. Allt man ser är klumpen kring deras personliga utstrålning, som visserligen ger en svag hänvisning om den egentliga formen, men knappast ens nästan visar den skönhet som döljs därunder.

Därför försöks det. Med ord, med gester, med leenden. Med skämt, med berättelser, historier. Komplimanger i hundratal. Alla menade så ini helvete. Men de räcker inte fram, de blir inte vad man tänkt sig. De tas emot, motsträvigt, och krossas stenhårt mot betongen i slöjan. Ingenting tränger igenom – helt oavsett vad man säger. Ingenting, förutom det där negativa som sakteliga bryter ner det lilla försvarslösa underbara som finns där inuti. Panik.

Vissa dagar verkar det vara bättre. Lite mer genuint. Leenden som faktiskt glittrar på det där magiska sättet. Men snart flackar de med ögonen igen. Verkligheten hinner ifatt igen. Slöjan återvänder. Försvarsmuren, som stänger ute allt det bra men verkar släppa igenom det enda som inte borde få komma in dit. Oftast inser de nog sitt fel, men ser sig i en situation de inte kan förändra, eller för den delen inte vill. Om det ändå vore lite annorlunda så skulle jag vara nöjd. Tror de. Sanningen är antagligen långt därifrån

Ge mig nåt som kan tränga igenom den där betongen. Helst nåt som kan förstöra den helt. För världen behöver se fler underbara människor – och framförallt färre som inte vågar vara sig själva i rädsla för att inte räcka till. Man måste våga för att vinna. Ge mig nåt som kan explodera deras betongslöja. Helst igår.

Det skulle kunna anses vara galet att ställa klockan på 04:00 för att titta på ishockey. Att bara sova fyra timmar för att ligga framför TVn och titta vad som händer på en hal is på andra sidan världen. Skulle kunna anses vara galet. Men framförallt är det nog galet värt det. För vilken match vi fått se hittills, och vilken underbar sport den där ishockeyn är. Det känns inte ens jobbigt att matchen precis gick till övertid, den får gärna hålla på ett tag till. Tröttheten är någon annan stans.

Och i helgen börjar Hockey-VM. Den där pajasturneringen som alla smutskastar varje år, inklusive undertecknad. Men när reklamerna börjar rulla på TV, och man hör Wikegårds klockrena kommentarer ringa i huvudet, och vädret börjar bli bra, så suger det till ganska bra i hockeytarmen. Ge mig mer sport på TV. Jag är nog beroende, och jag vet inte om det är på det bra sättet.

Lite smått galet var det, ja. Det är ju bara sport, ja. Bara sport. Heh, ni skulle bara försöka förstå.

En värld där det väntar överraskningar bakom varje hörn. Varje krön innebär också minst femton nya saker att fascineras över. Gräset är sällsynt grönt och trädet är format på ett annorlunda sätt. Fåglarna kvittrar inte riktigt likadant som förut, och solen skiner lite starkare än den någonsin gjort tidigare. Det luktar av blommorna runtomkring, och den friska vinden susar förbi och ger dig nästan små rysningar längs ryggraden med sin friska kyla.

Någonstans tror jag att min största styrka även är min största svaghet. Låter det som en klyscha? Så är det förmodligen. Men när jag slås över hur jag fascineras över allt, hela tiden, så blir det så tydligt att jag helt omöjligt kan fördjupa mig på riktigt i något. Det finns för mycket att ta del av, att uppleva, att lära sig. Hade det varit ett alternativ hade jag lärt mig allt, om allt.

Det kommer alltid mer man måste veta, och fler saker att fördjupa sig i. Vi slutar aldrig lära, heter det. Och visst är det så. Även fast jag kanske vet mer än de flesta i min ålder så vet jag fortfarande ingenting, och vill väl ändå tro att jag är ganska bra på att visa just detta. Ändå letar jag efter någon som kan utmana mig på riktigt. Någon som ställer de där frågorna, på det där sättet. Som får mig att växa som människa.

För just nu står jag nog mest still. På alla sätt.

På begäran, och nu efter att jag skickat in den för allmän beskådan inför klassen så;

Det började en kväll med promenad.
Längs vägen ännu överfylld med grus.
Av gula lampor blev den täckt av ljus.
Vi följde med den till en okänd stad.

Och fastän du var tyst så var jag glad.
Jag fylldes av ett obönhörligt rus.
En spänning mycket trevande, diffus.
Som började att krossa min fasad.

En droppe föll försiktigt på min näsa.
Och jag försökte dina tankar läsa.
Men nyckeln till ditt lås gick ej att finna.

Du log mot mig och tog ditt paraply.
Du bad mig följa med; vi skulle fly.
Och fast det var försent kunde vi hinna.

En liten bit av min själ utgiven till er för... ja inte för några synders förlåtelse i alla fall.

"Some times the only way is jumping, I hope you're not afraid of heights."

Hade precis en spännande rendez-vous med le diskhou. Rosa smörknivar skrubbades varsamt och ställdes på tork. Jag har en massa ork, men vet inte vad jag ska göra av den. Kanske tillochmed ska plugga sen? Eller skriva en sonett, för det är inte lätt som en plätt på svenska har jag hört. Ändå vägrar jag inse att det skulle vara kört.

Det är för övrigt fascinerande hur ens favoritplatta liksom aldrig blir sämre, oavsett hur många gånger man än lyssnar på den. Så är det antagligen med genier dock. De liksom åldras inte på samma sätt, deras minuter är längre ån våra. De hinner med så mycket mer än vi nånsin kan drömma om. Tänka på allt det där vi aldrig tänkt på, och reflektera över varför. Jag vill ha 36-timmarsdygn. Minst. Det skulle bli så lätt att hinna med allt hela tiden.

Fast jo. Skriva en sonett ska jag nog göra nu. Mest för att jag är jag, och inte du, speciellt inte nu.

Den som säger att solen inte påverkar oss är värd att skratta gott och länge åt. Att gå hem från gymmet, med nypumpade armar, och inte ens behöva ha någon jacka på sig är helt klart dagens grej. Solen stekte på mig och det där leendet, som fanns där redan igår kväll när lukten av sommarregn kom emot mig när jag gick ut, blev bara större. Fåglar som kvittrar, gräs som blir grönt på riktigt och en sol som faktiskt värmer.

Kan det vara vår? Jag vågar knappt hoppas.

Panik. Informationssamhället har naturligtvis sina fördelar. Man kan lätt få reda på vad som helst, när som helst. Alla vännerna är sällan längre än ett par knapptryck bort och man får veta vad som händer i världen kontinuerligt som det händer, och inte via djungeltrumman någon vecka efteråt. Men det har sina nackdelar också.

Jag är alltså 22 nu. Vid det här laget hade diverse genier och kändisar redan gjort tillräckligt mycket för att bli förevigade. Några hade tillochmed hunnit skriva sitt magnum opus och därefter suttit och smuttat på schyssta drinkar eller drogat sig bortom allt förstånd. Och vad har jag gjort hittills?





Låter ovanstående tomhet tala för sig själv. Men det är klart. Aspirerar man på något här i livet så borde man känna nån slags press ändå. Men det här är ju sjukt. För att inte tala om alla andra tillkortakommanden.

Fantasfisk? Knappast.

Klart att ingen annan kan förstå sig på en ifall man knappt förstår sig på sig själv.

Bara tömma hjärnan på ord. Skriva ner allt som kommer upp i huvudet. Inte stanna, aldrig omformulera, bara tömma. Låta allt rinna ut på det elektroniska pappret. Igelkottar? Barnsaga? Konstiga stora röda saker? Vad i hela fridens namn!?

Ibland när man går i skolan känns det som att man lär sig saker. När man överraskat tittar på sin lärare och inser att denne faktiskt vet mycket mer än man själv antagligen någonsin lär göra. Idag var inte en sån dag. Inte bara för att jag satt där bakfull på lektionen och räknade minuter, räknade ord och störde mig på en ordentlig finlandssvensk dialekt på talaren. Ändock var uppgiften vi fick ganska intressant. Att intensivskriva, om igelkottar. Att stänga av kritikern man har i sitt huvud och bara pränta ut alla ord som dyker upp. Tömma hjärnan lite grand.

Jag vill inte veta varför jag skrev en barnsaga där en stackars igelkottsunge kom bort från de andra på grund av nyfikenhet. Jag behöver ingen psykolog som berättar för mig varför jag skrev så. Jag tror jag vet ändå. Men sagan hade i alla fall ett lyckligt slut, eller ja. Den hade ett planerat lyckligt slut, hon skulle nämligen återförenas med sina syskon igen. Men den slutade vid en stor koloss som vandrade förbi. En stor människa.

Människor är läskiga varelser. Speciellt i ögonen på igelkottar.

Vakna av SMS halv sju på morgonen är mindre trevligt. När det står grattis i det är det dock mer trevligt. Födelsedag? Ändå inte helt betydelselös, utan alla såna där små söta grattis på Facebook, i mobilen, i brev och på riktigt håller en faktiskt på ett fantastiskt bra humör. Lite sådär som att få konstanta komplimanger på rad, även om de bara påpekar att jag lyckats överleva ännu ett år på denna planet. Något som inte direkt ses som en bedrift i mina ögon egentligen.

Idag har jag dessutom lyckats med att bli tagen för Stockholmare av en tågkonduktör. Innan han såg min biljett så sa han "aha, till Stockholm då ja". Undra om det var rocken, eller mitt eminenta sätt att se upptagen ut som övertygade honom? Jag borde nästan ha svarat på stockholmska också. Bara för att jag kan.

Nu blir jag snart kidnappad på nånting jag inte har någon aning om vad det är. Men det blir säkert bra. Så ja, det finns nog fördelar med att fylla år ändå. Ja, klart det gör! Grattis till mig.

Letar efter helhet som är helt hel.
Kanske något felfritt, med småfel.
Men för min del kvittar det nåt fantastiskt.

Hur är det egentligen med namnsdagar? Är det någon som firar dessa? Jag vet att jag aldrig gjort det i alla fall, men jag är väl knappast normal på det sättet. Skulle kunna ses som fusk att ha namnsdag dagen innan sin födelsedag. Lite som att fylla år den 23 december. Men så enkelt är det inte. Mina föräldrar har helt enkelt förbisett denna högtid för min del, och jag har glatt fått vänta tills dagen efter innan presenterna haglat in. Och sen har de iofs haglat in i ganska snabb takt, så det ska jag inte gnälla på alls.

Det luktar choklad i mitt rum. Självförvållat. Ja, skäms på mig. Jag har antagligen fått mig 100kcal mer än vad RDI säger, redan. Men jag har ju faktiskt namnsdag. Nåt måste man få unna sig. Nu ska jag unna mig John Mayer, och görandet av absolut ingenting. En skön namnsdag, inte sant?

Hur många ord får plats i en hjärna innan den exploderar? Hur många tankar hinner flyga genom sinnet på en lång och mödosam dag? Hur få tankar hinner man grubbla på under en perfekt dag? Spelar födelsedagar egentligen någon roll efter att man fyllt 21? Kommer svensk film någonsin bli det den försöker vara? Finns det ett bättre instrument än gitarren? Vad är en utmaning? Varför använder sig inte fler av stämsång? Varför ska annorlunda alltid betyda speciell? Vem har sagt att bättre eller sämre har något med något att göra? Vad med närhet är det egentligen som gör att vi mår bra? Varför?

Attvarajagnågonminutellertvå