Glädjetårar
Jag är egentligen inte mycket för att gråta. Inte för att jag är okänslig, eller känslokall. Det har bara präntats in i mig från barnsben att pojkar inte gråter. Kalla det en genusstruktur, eller helt enkelt bara ett sätt att få tyst på gråtande ungar, det är i det här sammanhanget hursomhelst irrelevant. Min morfar brukade alltid säga att man inte kom någonstans genom att gråta över småsaker, och det tog jag till mig som få andra saker. Visst grät vi tillsammans, men det var alltid av bra anledningar, aldrig för småsaker. Kanske är det därför det är så långt till tårar för min del. Oftast är det så i alla fall.
Det finns dock ett fåtal saker som relativt enkelt kan röra mig till tårar. Vid närmare eftertanke nog bara två saker. Sport och film. Filmen är ganska enkel att förstå sig på, den gör nämligen det den ska, när det blir sorgligt, fint, deppigt, glatt, otroligt, vackert, eller närhelst regissören fått för sig att slänga in en sån där rysligt rörande scen, så kan jag sitta där och snyfta. Ifall jag ser filmen i ett sånt sällskap alltså, annars sitter jag lika gärna där och ser helt oberörd ut. Det är inte svårt att stänga av.
Sport däremot… Jag läste precis en artikel om en ung pojke som under flera års tid kämpat mot cancer. Leukemi av den värre sorten. Allt började som smärta i huvudet och nu har han gått igenom fler cellgiftsbehandlingar än jag önskar min värsta fiende. Det speciella, eller inte alls så speciella egentligen, med denna lilla pojke är att han verkligen älskar fotboll. Närmare bestämt Liverpool FC.
Ett tecken på att all denna teknologi vi använder för att kommunicera med varandra bringar oss närmare varandra är faktumet att hans twittrande fångade klubbens uppmärksamhet. Så nu fick den lilla pojken träffa sina idoler (Gerrard eller Carragher – han visste inte vem han gillade mest) och lotsa ut Gerrard på planen i gårdagens match. Och det kan ha varit den bästa dagen i hans liv. Han fick träffa sina idoler. Och han svarar på behandlingen. Förhoppningsvis blir han frisk. Och en inte obetydlig del i tillfrisknandet kommer säkerligen från den energi som den här dagen gav honom. Och jag kan inte låta bli att rysa till när jag tänker på hans glädje när han står där.
Lika lite som jag kunde undgå att bryta ihop totalt i lördags. När Jens Bergenström, allas vår krigare, blev intervjuad efter att Leksand spelat sig till en Elitserieplats igen. Och han gråter. Av glädje. Och måste försöka svara på de dumma frågorna från sportkommentatorer, men hela masken av mediaträning bara är som bortblåst. Allt han visar är genuin sårbarhet, genuin glädje och den mållöshet man bara träffas av när man drömt om något riktigt länge och den drömmen sedan faktiskt går i uppfyllelse.
Äntligen! Äej, det går inte. Vi har ju...ÄNTLIGEN!
Jag satt redan innan där och snyftade. Jag sitter här och snyftar nu. Tittar på klippet om och om igen. Och kan inte göra annat än att börja gråta, varje gång.
Hur mycket har du tvivlat på det här då, Jens?
Han ger det enda svaret han kan ge. Det enda svaret värdigt en riktig krigare. Och bevisar, precis som han gör genom att alltid, alltid, alltid ge sitt bästa ute på isen att det är här han vill vara, att det är det här han drömt om. Så många år. Genom alla motgångar. Genom all skit. Att det är värt det bara man når fram till slut.
Aldrig.
