Tuesdays, but not at Snerikes
Snålblåst, en och annan regndroppe som faller ner på asfalten. Brist av värme och en känsla av snart kommande spöregn som kommer göra både mig och mina kläder helt genomblöta. Träden runt mig blir mer färggranna än jag visste att de kunde vara, och gräset ser inte alls lika levande ut som det gjorde för bara en månad sedan. Asfalten är redan mörk av regnet, och himlen har inte varit blå på ett par dagar. Det är nog höst på riktigt nu.
Jag, iklädd en tröja modell tunnare och världens gosigaste halsduk begav mig ut på en vandring i detta grå och tråkiga väder. Men inte gnällde jag. Gåendes i rask takt helt utan mål och dessutom ackompanjerad av världens bästa Mark Knopfler avnjöt jag vädret precis som det var. Hösten är saknad ändå, och att sommaren är över är visserligen ganska beklagligt, men en riktigt skön vinter skulle inte alls vara fel. En vit vinter, med alldeles lagom mycket snö. Men det är ju bara önskemål.
And I can't do a love song like the way it's meant to be.
Mark Knopfler, denna gud i människogestalt ackompanjerade mig alltså. Både genom sin sång, och sitt ädla gitarrspel. Perfekt musik för en dag som denna. Glada och ledsna låtar i en symbios där bara det bästa är bra nog. Tror jag gick oavbrutet i en timme. Bara gick. Bort förbi kyrkogården, ner på stan, korsade stan och gick runt och längs ån en bit. Sen hem igen. Helt underbart avslappnande.
Idag hade vi en grotesk föreläsning om datorlingvistik. Inget jag tänker syssla med i alla fall, det är något som är mer än säkert. Herregud så vilsen jag kände mig bland tjat om sökmotorer och algoritmer för att lista ut ordklasser med hjälp av datorer. Har nog aldrig gäspat så mycket på en föreläsning. Hoppas det inte blir alltförmycket om det på provet, det skulle inte alls vara roligt känner jag.
Imorgon är vi lediga, och då ska gymkortet utnyttjas för första gången, och jag ska skriva klart hemtentan helt. Vad som händer mer? Ingen aning, antagligen inte alltförmycket. Sova ut lite tänkte jag i alla fall göra. Eller ja, försöka göra det. Brukar i alla fall betyda att jag somnar alldeles för sent p.g.a. nån liten händelse. Nåja. Ska göra ett ärligt försök, för jag känner mig trött idag. Faktiskt.
Aprés le Reccegasque
Det är lite intressant det här. Klockan är tjugo i tre och jag har inte gjort något vettigt alls än, men det är ingen som gnäller på mig för det. Skönt må jag säga. Dessutom kan jag alltid välja själv vad jag vill äta och när jag vill äta det, även det måste ses som oerhört skönt. Det var de bra sidorna med att bo "själv". Tekniskt sett är det fortfarande inte själv, jag vet, då jag bor i en korridor med fyra andra, men samma som att bo hemma är det inte alls. Det är något annorlunda över hela känslan. Ingen som kommer och kikar till en ifall man skulle sova längre än till halv tolv; något jag inte alls saknar, än. Ingen som lagar all mat åt en, så att man inte behöver bry sig om det; saknar väl lite halvt måste jag erkänna. Men framförallt - ingen som bryr sig. Och ingen som SKA bry sig heller.
Okej, det kanske låter barnsligt, vekt eller sorgligt, men det är ju lite så det känns. Visst, det kanske dyker upp en fråga i stil med "Och hur mår du idag?" men det är ingen som liksom... äh. Det går inte att förklara. Skulle jag bli sjuk hemma-hemma skulle det liksom inte vara något snack om att någon skulle ställa upp och ta hand om mig, lite som det barn jag inte längre är. Något som inte är fallet nu, nu får jag klara mig själv. Omställning på hög nivå, och även om det har gått helt galant (kom inte och påstå något annat!) hittills så är det ändå en del vanesaker som måste nötas in. Apropå vanesaker ja. Måste boka tvättid snarast. Roooligt att tvätta! Hurra!
Igår var det reccegask. Trevlig tillställning må jag säga, och även om huvudvärken på Norrlands efter släppet var onådigt pådrängande så kändes det som en ganska lyckad kväll. Sällskapet vid bordet var långt över förväntan och själva sittningen blev väldans trevlig, med sång, skitsnack och god mat. Dessutom en hel del alkohol också, men det är så det ska vara antar jag. Synd att jag tackade nej till efterfesten i gott sällskap nere på Flogsta, men det blev så på grund av huvudvärken, annars hade jag helt klart följt med!
Nu ska jag ta tag i dagen och duscha och fixa lite käk. Är allmänt godissugen idag också, så det lär nog bli något sånt också.
Saker du gjort och ärligt kan säga att du skulle göra om.
Jag minns nog.
Okej, det kanske låter barnsligt, vekt eller sorgligt, men det är ju lite så det känns. Visst, det kanske dyker upp en fråga i stil med "Och hur mår du idag?" men det är ingen som liksom... äh. Det går inte att förklara. Skulle jag bli sjuk hemma-hemma skulle det liksom inte vara något snack om att någon skulle ställa upp och ta hand om mig, lite som det barn jag inte längre är. Något som inte är fallet nu, nu får jag klara mig själv. Omställning på hög nivå, och även om det har gått helt galant (kom inte och påstå något annat!) hittills så är det ändå en del vanesaker som måste nötas in. Apropå vanesaker ja. Måste boka tvättid snarast. Roooligt att tvätta! Hurra!
Igår var det reccegask. Trevlig tillställning må jag säga, och även om huvudvärken på Norrlands efter släppet var onådigt pådrängande så kändes det som en ganska lyckad kväll. Sällskapet vid bordet var långt över förväntan och själva sittningen blev väldans trevlig, med sång, skitsnack och god mat. Dessutom en hel del alkohol också, men det är så det ska vara antar jag. Synd att jag tackade nej till efterfesten i gott sällskap nere på Flogsta, men det blev så på grund av huvudvärken, annars hade jag helt klart följt med!
Nu ska jag ta tag i dagen och duscha och fixa lite käk. Är allmänt godissugen idag också, så det lär nog bli något sånt också.
Saker du gjort och ärligt kan säga att du skulle göra om.
Jag minns nog.
He's just not that into you...
Kvart i två. Klockan tio imorgon har jag en gruppövning jag måste närvara på. Med andra ord vore sömn ingen dålig idé. Det vore nog kanske tillochmed det som rekommenderas, men det vore ju hemskt ifall det skulle vara så enkelt någon gång. Såg precis en halvbra romantisk komedi, eller något. En riktigt sån där tjejfilm, som jag egentligen inte ska vilja se, men inte kan hålla mig ifrån att älska. Förutsägbara, jobbiga att se på stundtals, och alltid med ett lyckligt slut. Kanske är det det lyckliga slutet som drar mig tillbaka gång efter annat? Kanske är det känslan filmen förmedlar genom att sända ut bilder av lycka.
Isåfall är jag nog, a bad case of, lyckopundare. Det man inte har i sitt eget liv får man helt enkelt inta på något annat vis. Lite som kosttillskott, fast för lycka då. Riktigt lika bra som riktig lycka fungerar det dock inte, det är ju inget äkta som förmedlas, utan jag sitter fortfarande här, känslomässigt tom. Det kom från ingenstans ikväll också, jag satt och chattade och sen slog känslan mig bara. Tomhet. Jag vill. Ja, jag vill så jävla mycket mest hela tiden, men det hjälper mig föga. Fan. Det går ju aldrig vägen, oavsett hur många gånger jag försöker. Alltid med gott samvete, jag vill ju inget illa. Tvärtom, my intentions are all good.
Tänk att få bli uppskattad för den man är. Inga tomma ord som sägs av medömkan. Spontana positiva kommentarer för att det är vad man vill säga. Leenden och skratt. Naturligt. Inga fler tomma ord, utan ord med mening. Bevingade ord, och blickar. Rätt ironiskt att vara en hopplös romantiker, när romantik är en akut bristvara i livet? Det är inte lätt att finna den i alla fall, och när den väl infinner sig, så är det som alltid inte alls som man tänkt sig. Hur kan det vara så omöjligt? Allaandraverkarjulyckasoavsettvilkaidioterdetegentligenhandlarommenjagjaghardenomöjligauppgiften.
Lönar det sig någonsin att känna något? Att låta sig hoppa över kanten och äntra galenskapens värld igen. Finns det en annan utgång än den där hon försöker ursäkta sig. Hon ska ju inte ursäkta sig, hon kan väl, lika lite rå för det som jag. Damn it.
Finns det, apropå ingenting överhuvudtaget ett bra tillfälle att få munsår? Jävla förkylning.
Isåfall är jag nog, a bad case of, lyckopundare. Det man inte har i sitt eget liv får man helt enkelt inta på något annat vis. Lite som kosttillskott, fast för lycka då. Riktigt lika bra som riktig lycka fungerar det dock inte, det är ju inget äkta som förmedlas, utan jag sitter fortfarande här, känslomässigt tom. Det kom från ingenstans ikväll också, jag satt och chattade och sen slog känslan mig bara. Tomhet. Jag vill. Ja, jag vill så jävla mycket mest hela tiden, men det hjälper mig föga. Fan. Det går ju aldrig vägen, oavsett hur många gånger jag försöker. Alltid med gott samvete, jag vill ju inget illa. Tvärtom, my intentions are all good.
Tänk att få bli uppskattad för den man är. Inga tomma ord som sägs av medömkan. Spontana positiva kommentarer för att det är vad man vill säga. Leenden och skratt. Naturligt. Inga fler tomma ord, utan ord med mening. Bevingade ord, och blickar. Rätt ironiskt att vara en hopplös romantiker, när romantik är en akut bristvara i livet? Det är inte lätt att finna den i alla fall, och när den väl infinner sig, så är det som alltid inte alls som man tänkt sig. Hur kan det vara så omöjligt? Allaandraverkarjulyckasoavsettvilkaidioterdetegentligenhandlarommenjagjaghardenomöjligauppgiften.
Lönar det sig någonsin att känna något? Att låta sig hoppa över kanten och äntra galenskapens värld igen. Finns det en annan utgång än den där hon försöker ursäkta sig. Hon ska ju inte ursäkta sig, hon kan väl, lika lite rå för det som jag. Damn it.
Finns det, apropå ingenting överhuvudtaget ett bra tillfälle att få munsår? Jävla förkylning.
Språklig fundering
Jag borde plugga. Å andra sidan borde jag mycket, lite för mycket för att jag riktigt skulle orka bry mig. Klippa mig, skaffa ett jobb, bli rockstjärna. Nej, men på den seriösa sidan så borde jag verkligen leta på ett gym och börja frekventera det. Kan ju inte skylla på brist av tid precis, då jag bara degar runt hela dagarna här. Usch och fy på mig. Jag borde pluggat idag, hela dagen, men istället drogs jag iväg till universitetshuset för att se vår statsminister hålla föredrag. Fredrik Reinfeldt i egen hög person. Det var imponerande må jag säga. Han gjorde ett väldigt sansat intryck och svarade lugnt och genomtänkt på alla frågor på frågestunden efteråt. Han är en bra ledare för Sverige och EU, det medger jag. Han har humor också. Ett viktigt attribut, om ni frågar mig. Men nog om det.
Som den språkvetare som man är, eller åtminstone aspirerar på att vara, så är man kanske benägen att hamna i funderingar kring språkliga nyanser. Jag kan fascineras av små detaljer, såsom likheten mellan verbet "lieben" (älska) och "leben" (leva) på tyska. De går hand i hand för många, ja, och det blir tydligt även i språket, även om det kanske i grunden är ett sammanträffande. Måste kika upp etymologin därbakom någon gång. Dagens fascinationsobjekt var dock verbet att böra. Mer känt i preteritumformen borde. Jag finner det mer än intressant att vi i Sverige har ett verb för något sånt. Borde betyder inte måste, det betyder inte vill, och det betyder inte kan, utan just borde. Man har ett visst behov att göra något, men det är inte pådrängande stort eller för den delen akut. Man borde - helt enkelt.
Varför har vi ett ord för något sånt? Tyskarna använder en konjunktivform av Müssen för att uppnå samma sak. Ich müsste. Engelskan har orden ought to, men svenskan använder bara ett ord. Bör. Jag borde kanske inte ha skrivit den här bloggen. Eller borde jag?
Som den språkvetare som man är, eller åtminstone aspirerar på att vara, så är man kanske benägen att hamna i funderingar kring språkliga nyanser. Jag kan fascineras av små detaljer, såsom likheten mellan verbet "lieben" (älska) och "leben" (leva) på tyska. De går hand i hand för många, ja, och det blir tydligt även i språket, även om det kanske i grunden är ett sammanträffande. Måste kika upp etymologin därbakom någon gång. Dagens fascinationsobjekt var dock verbet att böra. Mer känt i preteritumformen borde. Jag finner det mer än intressant att vi i Sverige har ett verb för något sånt. Borde betyder inte måste, det betyder inte vill, och det betyder inte kan, utan just borde. Man har ett visst behov att göra något, men det är inte pådrängande stort eller för den delen akut. Man borde - helt enkelt.
Varför har vi ett ord för något sånt? Tyskarna använder en konjunktivform av Müssen för att uppnå samma sak. Ich müsste. Engelskan har orden ought to, men svenskan använder bara ett ord. Bör. Jag borde kanske inte ha skrivit den här bloggen. Eller borde jag?
Aprés Klubbfredag
Sitter och grämer mig smått över min egna inkompetens. Hur svårt ska det vara? Förihelvete. Skärpning människa.
Bort-Hemma igen.
Länge sedan jag skrev något här, något som dock inte alls beror på händelsefattighet i livet, utan snarare tvärtom. Jag har haft lite för mycket att göra och därför har det inte riktigt blivit någonting nedskrivet. Ifall man bortser ifrån ett par tafatta försök att skriva något vettigt, som slutade med ett skrivet stycke och en total brist på inspiration. Det är underligt hur ens förmåga att skriva kan skifta så snabbt och på grund av så små saker. Eller ja, det är så det är för mig i alla fall. Ena stunden kan jag vräka ur mig textstycken på löpande band, som i alla fall enligt mig håller en helt okej standard. Och andra stunden så kan jag inte få ur mig ett enda vettigt ord. Skrivkramp - å det grövsta.
Skolan här i Uppsala har börjat och det känns en aning absurt att jag faktiskt studerar på universitet nu. Nu är det bara tre år kvar tills jag har uppnått den ädla titeln av.. absolut ingenting! Jag blir utbildad språkvetare, men vad det ger mig för fördelar i livet konkret har jag ingen aning om. Visst kanske det ser bra ut på pappret och jag kommer antagligen att lära mig en oändlig massa om språk. Men rent konkret? Nåja, utbildningar som faktiskt ger en jobb har hur som helst aldrig riktigt varit min grej, så det vore väl bra konstigt ifall jag skulle välja något sånt just nu.
Dessutom har jag redan hunnit med att dricka en otroligt stor mängd alkohol, vilket inte nödvändigtvis är något positivt. Särskilt inte när plånboken egentligen inte riktigt är rustad för någon sånt. Men man lever bara en gång, och de första veckorna på en tre år lång studieperiod ska väl vara lagom vilda, eller vad säger ni? Nu ska jag dock försöka hålla mig ganska så nykter fram tills recentiorsgasquen som är nästnästa helg. Det kommer antagligen gå helt åt skogen, men ni kan inte klandra mig för att försöka i alla fall!
Helgen har tillbringats i Köping. Med alkohol inblandat, men också en hel del mysiga stunder med vänner från hela staden. Skönt att de vill umgås med en när man kommer tillbaka. En mysig filmkväll med kebabpizza, och en söndag som de alltid borde vara. Chips, dip, cola och en halvknasig film i bra sällskap. Precis som det ska vara när man inte orkar göra något annat. Men smalare av den här helgen, det blev man nog knappast, trots den sent påkomna "enochenhalvtimmes"-promenaden som man gick igår kväll/natt.
Nu står lite pluggande på schemat. Känns läskigt. Har nog nästan glömt hur man gör det. Det var länge sedan. Det känns.
Skolan här i Uppsala har börjat och det känns en aning absurt att jag faktiskt studerar på universitet nu. Nu är det bara tre år kvar tills jag har uppnått den ädla titeln av.. absolut ingenting! Jag blir utbildad språkvetare, men vad det ger mig för fördelar i livet konkret har jag ingen aning om. Visst kanske det ser bra ut på pappret och jag kommer antagligen att lära mig en oändlig massa om språk. Men rent konkret? Nåja, utbildningar som faktiskt ger en jobb har hur som helst aldrig riktigt varit min grej, så det vore väl bra konstigt ifall jag skulle välja något sånt just nu.
Dessutom har jag redan hunnit med att dricka en otroligt stor mängd alkohol, vilket inte nödvändigtvis är något positivt. Särskilt inte när plånboken egentligen inte riktigt är rustad för någon sånt. Men man lever bara en gång, och de första veckorna på en tre år lång studieperiod ska väl vara lagom vilda, eller vad säger ni? Nu ska jag dock försöka hålla mig ganska så nykter fram tills recentiorsgasquen som är nästnästa helg. Det kommer antagligen gå helt åt skogen, men ni kan inte klandra mig för att försöka i alla fall!
Helgen har tillbringats i Köping. Med alkohol inblandat, men också en hel del mysiga stunder med vänner från hela staden. Skönt att de vill umgås med en när man kommer tillbaka. En mysig filmkväll med kebabpizza, och en söndag som de alltid borde vara. Chips, dip, cola och en halvknasig film i bra sällskap. Precis som det ska vara när man inte orkar göra något annat. Men smalare av den här helgen, det blev man nog knappast, trots den sent påkomna "enochenhalvtimmes"-promenaden som man gick igår kväll/natt.
Nu står lite pluggande på schemat. Känns läskigt. Har nog nästan glömt hur man gör det. Det var länge sedan. Det känns.
